Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 20:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/forslaget-riskerar-att-leda-till-statlig-styrning-och-nepotism/

Repliker

”Förslaget riskerar att leda till statlig styrning och nepotism”

REPLIK DN DEBATT 12/5. Förslaget att överföra rådsmedel till universiteten utan att specificera hur forskningens kvalitet ska utvärderas och därmed påverka vilka forskare eller projekt som finansieras riskerar att leda till politiskt motiverade satsningar såväl som nepotism, skriver företrädare för Kungliga vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor och presidium.

Rätta artikel

Svensk forskning har tappat i konkurrenskraft, men förslaget att överföra pengar från forskningsråden till universitetens basanslag som framförs både i debattartikeln och i styr- och resursutredningen (Strut) lär inte förbättra situationen. Det finns inget som tyder på att svenska universitet och högskolor själva skulle fördela resurserna på ett sätt som leder till bättre forskning, särskilt om de samtidigt förväntas uppnå politiska mål enligt förslagen i Strut.

I det nuvarande systemet fördelas en del av de statliga forskningsmedlen i konkurrens mellan forskarnas projekt, framför allt via Vetenskapsrådet. Rådets väl utarbetade rutiner vad gäller opartiskhet och jäv utgör grunden för transparenta utvärderingar av forskningsprojekt och finansiering av de mest lovande projekten och de bästa forskarna oavsett lärosäte, kön eller forskningsinriktning. 

Denna typ av icke-meritokratiska och icke-transparenta fördelningssystem kommer inte att gynna forskningens kvalitet. Det finns i stället en överhängande risk att detta leder till politiskt motiverade satsningar såväl som nepotism.

I den aktuella utredningen och debattartikeln föreslås att rådsmedel i stället överförs till universiteten utan att specificera hur forskningens kvalitet ska utvärderas och därmed påverka vilka forskare eller projekt som finansieras. Denna typ av icke-meritokratiska och icke-transparenta fördelningssystem kommer inte att gynna forskningens kvalitet. Det finns i stället en överhängande risk att detta leder till politiskt motiverade satsningar såväl som nepotism.

Både i debattartikeln och i Strut uttrycker man oro för att fördelning via forskningsråd skulle leda till likriktning och motverka risktagande. Det är dock oklart på vilka grunder man hävdar detta. Forskningsprojektens nyskapande potential är en avgörande bedömningsgrund för Vetenskapsrådet och det Europeiska forskningsrådet (ERC), som finansierar den mest banbrytande och risktagande forskningen inom Europa.

Strut föreslår att mängden forskningsmedel i ökad grad ska baseras på hur många studenter ett lärosäte utbildar. Att dela ut forskningsmedel som en sorts belöning för utbildning sänder helt fel signaler, såsom att forskningens kvalitet är av sekundär betydelse, att forskningens kvalitet inte påverkas av hur forskningsmedlen fördelas, eller att utbildning inte kan ha annat värde för universitetslärarna än som ett sätt att få forskningspengar.

Man kan lika väl tolka resultatet som att det nuvarande finansieringssystemet fungerar bra eftersom universiteten får anslag i proportion till hur mycket de publicerar.

Argumentet att det saknar betydelse hur forskningsmedlen fördelas bygger delvis på den rapport av Hwang som också åberopas på DN Debatt. Rapporten påvisar att det finns en stark korrelation mellan ett universitets tillgängliga forskningsmedel och antal forskningspublikationer. Från detta drar Hwang den omotiverade slutsatsen att det i princip bara är mängden pengar som påverkar hur bra forskning det blir och indirekt att det inte spelar någon roll hur man fördelar forskningsmedlen. Korrelationer säger dock inget om orsakssamband. Man kan lika väl tolka resultatet som att det nuvarande finansieringssystemet fungerar bra eftersom universiteten får anslag i proportion till hur mycket de publicerar.

Det kommer alltid finnas fler forskningsprojekt än vad vi har råd att finansiera med statliga medel. Statligt finansierad forskning måste därför fördelas i öppen konkurrens och med transparenta utvärderingssystem som framför allt prioriterar forskningens kvalité.

Ämnen i den här artikeln:

Högskolan
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, Uppsala Universitet   

Helena Edlund, professor i molekylär utvecklingsbiologi, Umeå Universitet  

Johan Elf, professor i fysikalisk biologi, Uppsala Universitet  

Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi, Uppsala Universitet  

Ylva Engström, professor i molekylärbiologi, Stockholms Universitet  

Göran K Hansson, professor i kardiovaskulär forskning, Karolinska institutet  

Peter Hedström, professor i analytisk sociologi, Linköpings Universitet  

Martin Jakobsson, professor i maringeologi och geofysik, Stockholms Universitet  

Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi, Uppsala Universitet  

Per Persson, professor i molekylär geokemi, Lunds Universitet  

Kerstin Sahlin, professor i företagsekonomi, Uppsala Universitet  

Marie Wiberg, professor i statistik, Umeå Universitet  

Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, Stockholms Universitet  

Artikelförfattarna är företrädare för Kungliga Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor och presidium.

Kommentera artikeln

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt