Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/forvranger-begreppet-religionsfrihet-till-att-handla-om-frihet-fran-religion/

Repliker

”Förvränger begreppet religionsfrihet till att handla om frihet från religion”

REPLIK DN DEBATT 7/8. Att mena att frihet från religion är ett neutralt förhållningssätt innebär en feltolkning av konventionen och att man i stället för att främja barns rättigheter riskerar att frånta dem desamma, skriver Linde Lindkvist och Susanne Wigorts Yngvesson, Enskilda högskolan Stockholm.

När Anna Bergström och Emilia Ericson från Humanisterna diskuterar religionsfrihet och FN:s barnkonvention, framställer de frågan som förrädiskt enkel. De förvränger barnkonventionens budskap genom att ställa barns och föräldrars mänskliga rättigheter mot varandra. Samtidigt förvränger de också begreppet religionsfrihet till att enbart handla om frihet från religion.

Bergströms och Ericsons artikel vilar på en selektiv och delvis missvisande läsning av barnkonventionen. Det är förvisso sant att konventionen innehåller en central skrivelse om barns rätt att bli hörda, men konventionen ger också ett starkt skydd för föräldrars och andra vårdnadshavares rättigheter – vilket Bergström och Ericson motvilligt erkänner. Detta blir extra tydligt i artikel 14 om barnets rätt till religionsfrihet där det framhålls att stater ska respektera föräldrars rätt och – observera – ansvar att vägleda barn i utövandet av sina rättigheter. Det är en formulering som väcker många komplicerade juridiska, etiska och politiska frågor. Har stater ett ansvar för att se till att föräldrar ger barn den vägledning som de har rätt till i frågor om religion och livsåskådning? Vad händer i de fall som föräldrar inte har någon vägledning att ge?

Barnkonventionen innehåller flera sådana skrivelser som betonar föräldrars ansvar att verka för barnets bästa med hänsyn till barnets intressen, åsikter och växande förmågor. Det är alltså tydligt att föräldrar och andra vårdnadshavare ska ses som viktiga resurser för barnets välmående och utveckling och att barn har rätt att få delta i den omgivande gemenskapens kulturella och religiösa liv. Det strider därför emot konventionens anda att ställa barns och vuxnas mänskliga rättigheter mot varandra.

När Barnkonventionen förhandlades fram i FN under 1980-talet fördes ingående diskussioner om flera av de frågor som Bergström och Ericson nämner. Inte minst diskuterades omskärelse i samband med författandet av artikel 24 som innehåller ett förbud mot ”traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa”. Formuleringen valdes noga för att täcka kvinnlig omskärelse – vilket man var överens om skadar flickors och kvinnors hälsa – och samtidigt vara förenlig med manlig omskärelse, där det än i dag råder oenighet om hälsoeffekterna. Konventionen är med andra ord ett långt ifrån idealiskt verktyg för den linje som Bergström och Ericson driver, en linje som går ut på att förbjuda såväl manlig omskärelse som en rad andra religiösa och kulturella uttryck som på något sätt påverkar barns liv.

Det står klart att Barnkonventionen öppnar för flera utmaningar som är av yttersta vikt och som vi i Sverige nu bör diskutera och analysera. Vilka redskap har staten för att skydda barns och andra människors rätt både till och från religion? Att mena att frihet från religion är ett neutralt förhållningssätt innebär en feltolkning av konventionen och att man i stället för att främja barns rättigheter riskerar att frånta dem desamma.