Svenskt Näringsliv slår på DN Debatt fast den självklara sanningen att gymnasieskolans yrkesprogram är de program som snabbast leder till jobb.

Självfallet behöver vi göra mer för att få fler elever att söka sig till yrkesprogrammen, då det finns en stor brist på yrkesutbildad arbetskraft. Branscherna måste ta mer ansvar över innehållet och utformningen av utbildningarna. Det är bara genom en tät samverkan mellan företagen och skolan som eleverna kan garanteras rätt mängd arbetsplatsförlagt lärande av hög kvalitet. En lyckad arbetsplatsförlaget lärande (APL) är den allra bästa inkörsporten till arbetsmarknaden. Tyvärr visar våra undersökningar att det finns stora utmaningar i att få företagen att engagera sig i detta.

Jämförelser som Svenskt Näringsliv presenterar om etableringsgraden för dem som lämnade gymnasieskolan för 13 år sedan är förstås historiskt intressant. Svenskt Näringsliv glömmer dock tyvärr att redovisa en bekymmersam skillnad, nämligen den mellan kommunala och fristående gymnasieskolor. Detta går att göra med hjälp av färsk statistik från Skolverket, som förmodligen är mer relevant för de ungdomar som ska välja gymnasieutbildning i dag.

El- och energiprogrammet som presenteras som det program där etableringen sker snabbast efter avslutade studier är faktiskt just det program där skillnaden är störst mellan kommunala och fristående huvudmän. Tittar vi på avgångsåret 2015–2016 hade 52,1 procent av eleverna etablerat sig efter ett år om de hade gått i en kommunal gymnasieskola mot endast 39,6 i de fristående.

Kan det innebära att de fristående gymnasieskolorna inte i samma utsträckning lyckas med samverkan med näringslivet? Det är i så fall illa.

Ett annat exempel är bygg- och anläggningsprogrammet där 69 procent av eleverna med kommunal huvudman var etablerade ett år efter examen mot endast 56 procent av eleverna på enskilda gymnasieskolor. Det häpnadsväckande är att det handlar om en genomgående trend för så gott som samtliga yrkesprogram. Samma mönster finns även på högskoleförberedande program på nationell nivå.

Jag vill inte gå så långt som Svenskt Näringsliv och kalla skolor som når en lägre etableringsgrad för ”lågt presterande” gymnasieskolor. Däremot behöver vi fundera på vad denna skillnad beror på. Kan det innebära att de fristående gymnasieskolorna inte i samma utsträckning lyckas med samverkan med näringslivet? Det är i så fall illa.

Programmen ska givetvis ha samma kvalitet oberoende av var i landet och hos vilken huvudman de ges. Då krävs det att staten tar ett större ansvar i form av dimensionering och finansiering. I många regioner råder det stor brist på yrkesutbildad arbetskraft samtidigt som det inte finns förutsättningar att erbjuda alla gymnasieprogram till eleverna. Med en statlig finansiering och en regionaliserad gymnasieskola kan till exempel yrkesutbildningar bättre planeras och dimensioneras utifrån den regionala arbetsmarknadens behov.

Svenskt Näringsliv borde också engagera sig för de grupper av ungdomar som aldrig ens får chansen att komma in på gymnasiets nationella program eller som hoppar av sin utbildning. Förutom en personlig tragedi innebär det också att viktig arbetskraft går till spillo. Att grundskolan och gymnasieskolan lyckas med sitt uppdrag är och förblir en avgörande nyckeln för en fungerande arbetsmarknad.