Varför behövs en reform av arbetsmarknadspolitiken? Det finns två tungt vägande skäl:

• Om specialiserade aktörer tillåts ta över en större del av matchningen kommer fler arbetssökande att få ett jobb. 

• Genom att effektivisera dagens omfattande offentliga verksamhet går det att uppnå klara samhällsekonomiska vinster.

Men den väg som Sveriges nya arbetsmarknadsminister stakar ut i debattartikeln är en helt annan. Det vi ser är att regeringen steg för steg lämnar grundtanken med reformen. Januariavtalets skrivningar är glasklara: Arbetsförmedlingens roll ska begränsas till myndighetsutövning och fristående aktörer ska matcha och rusta arbetssökande för de lediga jobben.

Nu luddas detta till. Arbetsförmedlingen ska behålla ansvaret för personer som står nära arbetsmarknaden och för personer som står långt ifrån den. Den kvarvarande gruppen, arbetssökande som står medellångt från arbetsmarknaden, ska kunna välja mellan fristående matchningsaktörer. Samma valfrihet som de redan har i arbetsförmedlingstjänsten Stöd och matchning (Stom). Därtill öppnar Eva Nordmark (S) nu för att kommunerna ska kunna ges möjlighet att gå in som matchningsaktörer.

I stället för att låta matchnings- och utbildningsaktörer göra sitt jobb öppnas därmed för en kommunalisering av jobbpolitiken. En idé som riskerar få allvarliga konsekvenser:

1 Effektiviteten i arbetsmarknadspolitiken försämras när ansvarsfördelningen mellan stat och kommun suddas ut. Statliga medel kommer sannolikt gå till att täcka kostnader som kommunerna redan har för sina arbetsmarknadspolitiska insatser

2 Konkurrensen snedvrids i förhållande till fristående aktörer om kommunerna med skattemedel i ryggen och i kraft av sin myndighetsroll ska vara aktörer på marknaden.

3 De samhällsekonomiska vinsterna riskerar att utebli. Dels för att regeringen i artikeln slår fast att inga effektiviseringar får göras på Arbetsförmedlingens kontorsnät – myndigheten ska finnas i hela landet för att vid behov vara tillgänglig för medborgare, företag och andra intressenter. Dels för att ineffektiva kommunala aktörer kan vara svåra att utesluta ur systemet eftersom de inte påverkas lika starkt av ekonomiska incitament som fristående aktörer.

4 Kommunerna saknar befogenheter på området. Arbetsmarknadspolitiken är och bör förbli ett statligt ansvar. En kommunalisering av jobbpolitiken kan få långtgående och svåröverskådliga konsekvenser.

5 Oron för vita fläckar i valfrihetssystemet överdriven. En central anledning är att antalet arbetssökande som slussas vidare till matchningsaktörerna kommer öka kraftigt till skillnad från dagens situation. Detta kommer ge aktörerna stabilare föreutsättningar att långsiktigt bedriva sin verksamhet. Dessutom kommer sannolikt detaljstyrningen minska vilket kommer att öka möjligheten att erbjuda effektiva lösningar utifrån den arbetssökandes situation. 

De fristående aktörerna kommer även ges möjlighet att erbjuda hjälp digitalt eller mobilt. Därutöver kommer en glesbygdspeng införas som styr fristående aktörer att leverera tjänster i alla delar av landet. Om mot förmodan en vit fläck skulle uppstå så är det statens ansvar att lösa problemet, inte kommunernas. Lösningen stavas leverantörsdialog och offentlig upphandling. Arbetsförmedlingen kan på sådant sätt, som en yttersta lösning, via upphandling säkerställa etablering i hela landet av fristående aktörer som matchar de arbetssökande till jobb. 

Vad hände med den stora och viktiga reformen av Arbetsförmedlingen? Bilden som tonar fram är att kommunala bolag ska släppas in i jobbpolitiken för att konkurrera ut fristående matchningsföretag.

Vi har en annan idé. Förra året kostade den kommunala arbetsmarknadspolitiken minst fem miljarder kronor. I stället för att öka kommunernas åtagande och kostnader borde politikerna fullfölja januariavtalets intentioner. Låt fristående matchningsexperter ta över ansvaret. Då kan dessa kommunala resurser i stället användas för välbehövliga förstärkningar av skolan och omsorgen.