Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/i-sverige-gors-ingen-skillnad-pa-haktade-och-domda/

Repliker

”I Sverige görs ingen skillnad på häktade och dömda”

REPLIK DN DEBATT 23/7. Advokat Henrik Olsson Lilja väljer att betona vikten av insyn i häktningsprocessen. Det finns dock ytterligare förhållanden som förtjänar att belysas, skriver Torgny Jönsson som suttit 19 månader i häkte samt avtjänat två längre fängelsestraff för ekonomisk brottslighet.

Precis som sägs i advokat Olsson Liljas artikel har Sverige utmärkt sig internationellt genom de långa häktningstiderna och en närmast slentrianmässig tillämpning av restriktioner. Det är välkommet men samtidigt märkligt att det skulle komma att krävas en månadslång häktning av en världsartist för att frågan skulle lyftas på allvar.

I Sverige görs ingen skillnad mellan de som dömts för brott och de som är häktade som misstänkta. Möjligen den att de som är häktade men ännu inte lagförts för något brott behandlas sämre än de som dömts och avtjänar sina påföljder.

Vid en häktningsförhandling ska domstolen tillämpa proportionalitetsprincipen, vilket innebär att skälen för ett eventuellt frihetsberövande ska ställas i relation till de olägenheter som ett häktningsbeslut medför för den misstänkte. Proportionalitetsprincipen ska särskilt tillämpas i samband med omhäktningsförhandlingar då dess betydelse ökar ju längre tid som frihetsberövandet pågår.

Förundersökningar ska bedrivas skyndsamt och i den stund någon misstänkt för brottet har frihetsberövats ökar givetvis kravet om skyndsam handläggning. Det är i första hand åklagarens skyldighet att tillse att ärendet utreds skyndsamt, men det är domstolens uppgift att kontrollera så att det verkligen efterlevs. Domstolarnas lättsinniga syn på just denna uppgift är den verkliga anledningen till varför vi blivit världsledande på området oändligt långa häktningstider.

Omhäktningsförhandlingar där domstolar inte motiverar häktningsbeslut på annat sätt än att stereotypt ange att det föreligger flykt-, recidiv- och kollusionsfara bryter såväl mot svensk lag som mot Europakonventionen. 

Proportionalitetsbedömningar vid häktningsförhandlingar kräver inte det känsliga geniets förmåga. Vid bedömning av om en häktning är proportionerlig ska utgångspunkt tas i det påstådda brottets minimistraff. För det fall att häktningstiden överstiger 2/3 av minimipåföljden kan frihetsberövandet framstå som en utdömd påföljd. Ett förhållande som i sin tur är en kränkning av oskuldspresumtionen vilket medför att frihetsberövandet är oproportionerligt.

Advokat Olsson Lilja skriver att röster höjts där enskilda advokater har kritiserat de långa häktningstiderna, de insynsskyddade häktningsförhandlingarna och förhållanden på landets häkten. Oaktat detta har ingenting hänt och jag påstår att Advokatsamfundet förhållit sig alltför passivt med tanke på de rättighetskränkningar som fortgående drabbar häktade personer.

Efter att för egen del ha suttit häktad under 19 månader eller 520 dygn på isoleringsavdelning skriver jag utifrån egen erfarenhet. Det var först efter 19 månader som mina försvarare lyckades fånga hovrättens intresse som bedömde häktningen som oproportionerlig. Förhållanden vid svenska häkten är så tortyrliknande som gjorts gällande, inte minst då du som häktad, men ännu inte dömd, i lagens mening är att betraktas som oskyldig.

En avslutande fråga som jag ställt mig är: När ser vi landets offentliga försvarare iförda gula västar i kampen för klienternas bästa?