Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 17:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/ingen-skattereform-utan-att-ocksa-beakta-fastighetsskatten/

Repliker

”Ingen skattereform utan att också beakta fastighetsskatten”

REPLIK DN Debatt 5/2. Rätt att slopad värnskatten bör balanseras av andra åtgärder, som gör att den sammantagna fördelningsprofilen blir acceptabel. Men inget tyder på att S, MP, C och L, som ingått ”januariavtalet”, är beredda att vidta nödvändiga åtgärder inom bostadsbeskattningen, skriver Rolf-Erik Román, tidigare expert på Boverket.

Rätta artikel

Erik Åsbrink undviker att nämna ordet fastighetsskatt i sin artikel. Men om det ska kunna bli någon skattereform med sänkta marginalskatter och samtidigt minskade inkomstklyftor går detta knappast att åstadkomma utan klarspråk i debatten.

Genom skattereformen 1991 ersattes den tidigare schablonbeskattningen av villor och fritidshus med fastighetsskatt. Skatten uppgick till 1,5 procent från och med 1993. Detta kompletterades med en regel att ingen skatt skulle betalas under de första fem åren efter färdigställandet och endast halv skatt under de därpå följande åren. Denna regel utvidgades från och med år 2013 till full skattefrihet under de första 15 åren efter färdigställandet. Fastighetsskatten omvandlades från och med år 2008 till en ”kommunal fastighetsavgift” och skatteuttaget är numera högst 0,75 procent av taxeringsvärdet.

Den borgerliga alliansregeringen införde från och med år 2008 ett system med regressiv beskattning av ägda småhus. I de flesta kommuner i Sverige är skatteuttaget i genomsnitt i närheten av 0,75 procent av taxeringsvärdet. I kommuner som Danderyd och Lidingö är det genomsnittliga skatteuttaget i närheten av 0,1 procent av taxeringsvärdet.

Under perioden 1968–1980 hade vi ett system för beskattning av kapitalvinster vid försäljning av ägda småhus där anskaffningsvärdet räknades upp med inflationen (konsumentprisindex). Detta innebar att vinsten motsvarade det tillskott av köpkraft för säljaren som ackumulerats under innehavstiden.

Vid skattereformen 1991 skedde en övergång till att utgå från värdestegringen i nominella kronor vid beräkning av den skattepliktiga vinsten. När på detta sätt inflationen inte beaktades kunde det bli fråga om inlåsningseffekter. Som botemedel infördes ett tak för skatteuttaget. Detta system blev inte långlivat. I stället sänktes skattesatsen för kapitalvinsterna radikalt. Vidare infördes uppskov med uttaget av skatt på kapitalvinst vid anskaffning av ny ägd bostad. Det sammanlagda ackumulerade uppskovsbeloppet uppgår för närvarande till cirka 300 miljarder kronor.

Ett vanligt argument för sänkt skatt på kapitalvinster eller uppskov med beskattning vid avyttring av ägda bostäder är att det förbättrar rörligheten. Men i en artikel med rubriken ”Myten om den orörliga bostadsmarknaden” i tidskriften Ekonomistas (2017-11-15) av Daniel Waldenström redovisas att Sverige år 2011 med 23 procent omflyttning de senaste två åren kom 3:a bland 26 OECD-länder när det gällde att ha högst omflyttning.

I den utredning som föregick skattereformen 1991 förordades att beskattningen av bostadsrätter – den mest gynnade upplåtelseformen – skulle bli densamma som för egnahem. Detta har fortfarande inte följts upp med åtgärder.

Jag håller med Erik Åsbrink om att ett slopande av värnskatten bör balanseras av andra åtgärder, som gör att den sammantagna fördelningsprofilen blir acceptabel. Men det finns inget som tyder på att de fyra partier som ingått ”januariavtalet” är beredda att vidta nödvändiga åtgärder inom bostadsbeskattningen.