Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 17:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/jordbruket-behover-forskning-och-klok-forvaltning-inte-drommar-och-utopier/

Repliker

”Jordbruket behöver forskning och klok förvaltning, inte drömmar och utopier”

SLUTREPLIK DN DEBATT 28/12. Det är inte realistiskt att tro att hela värdens befolkning kan övergå till en vegetarisk diet till 2050. Inte heller att tro att all världens mat ska fördelas rättvist så att hela jordens befolkning får sig tilldelat en rättvis del och inte mer. Tankar om en sådan drömvärld bör inte styra jordbrukets utveckling, skriver Torbjörn Fagerström och Jens Sundström.

Rätta artikel

Den rapport som vi refererade i vår debattartikel visar på möjligheten att producera tillräckligt med mat och minska på jordbrukets bidrag till utsläpp av växthusgaser, utan att behöva ta ytterligare landutrymme i anspråk. Målet är att sluta det man kallar matklyftan, landklyftan och växthusgasklyftan fram till 2050.

Baserat på offentlig jordbruksstatistik visar rapportförfattarna att jordbruket under perioden 1961–2010 har ökat sin produktivitet med cirka 2 procent per år. Baserat på de modeller som ligger till grund för rapporten visar man också att den enskilt viktigaste åtgärden för att uppnå målen är att bibehålla och helst ytterligare öka produktivitetsökningen. Om inte det sker så kommer inte målen att kunna uppnås.

Alla reformer av jordbruket måste därför utvärderas inte bara mot eventuell lokal miljönytta utan också mot ett produktivitetskrav. Om inte så sker, riskerar vi att offra stora delar av världens återstående urskogar, våtmarker och savanner. Vi håller med rapportförfattarna i denna slutsats.

Det finns två randvillkor i rapporten, och det är där som vi uppfattar att David van der Spoel (DvdS) har reagerat. Det är inte realistiskt att tro att hela värdens befolkning kan övergå till en vegetarisk diet till 2050, delvis på grund av att en ökad andel av världsbefolkningen då lyfts upp ur absolut fattigdom och rätteligen kommer att efterfråga en mer diversifierad diet. Det är inte heller realistiskt att tro att all världens mat ska fördelas rättvist så att hela jordens befolkning får sig tilldelat en rättvis del och inte mer. Även om det motsatta skulle kunna vara en önskvärd utopi, bör tankar om en sådan drömvärld inte styra jordbrukets utveckling.

Som forskare är vår uppgift i stället att mäta och utvärdera med hjälp av vetenskapens verktyg, och därefter välja de jordbruksmetoder som ger bäst resultat, vilket är precis vad rapportförfattarna faktiskt gör. Då kan det till exempel  hända att de monokulturer, som DvdS utifrån sitt ”systemkritiska” perspektiv anser sig veta är förkastliga, visar sig vara den bästa kombinationen av produktivitet, hållbarhet och effektivt markutnyttjande. På liknande sätt kan det visa sig att både pesticider, gentekniskt förädlade grödor, och andra vederstyggligheter som systemkritikerna brukar kasta ut med badvattnet, hjälper oss att uppnå ett hållbart jordbruk.

Rent allmänt är vi förvånade över att så många av våra forskarkollegor inom jordbrukssektorn inte själva tycks lita på befintlig kunskap eller på den utvecklingskraft och förändringspotential som vetenskapen erbjuder. I stället får slagord och aktivism ersätta kunskap och reflektion. I den kritik av intensiva produktionsmetoder som tycks ligga i aktivismens DNA förtigs till exempel  alltid den forskning som visar att intensiv produktion på viss areal kombinerat med skydd av angränsande områden totalt sett kan ge det bästa skyddet för biologisk mångfald.

Ett liv som systemkritisk aktivist på miljösidan kan säkert vara nog så intressant, men det levs kanske bättre i miljörörelsens hägn än på universiteten. Här kommer därför avslutningsvis tre exempel på hur forskningen kan bidra till ett hållbart jordbruk – utan revolution, eller ens särskilt omstörtande systemförändringar:

1. Med hjälp av modern genteknik kan vi minska på utsläppen av växthusgaser från jordbruket. Detta har forskare vid SLU visat genom att ta fram en variant av ris som inte läcker så mycket kolföreningar till de mikroorganismer som trivs i risodlingarnas syrefattiga markmiljö. I fältförsök har det visats att detta ris kan reducera avgången av växthusgasen metan från risodlingarna med 90 procent.

2. Helt nyligen kom det en rapport som visar att det går att öka effektiviteten i växternas fotosyntes. Genom att skapa en alternativ väg i kloroplasten (den del i cellen där fotosyntesen sker) för de överblivna kolföreningar som frisläpps om växterna utsätts för alltför mycket värme och torka, kan dessa nyttiggöras i stället för att gå förlorade. I fältförsök har det visats kunna ge upp emot 40 procent högre avkastning.

3. Det finns också forskningsgenombrott på djursidan. De mikroorganismer som idisslare har i matsmältningssystemet producerar stora mängder metan som djuren sedan släpper ut. Man har länge sökt olika metoder (bland annat vaccinering av djuren) för att påverka mikroorganismerna. Helt nyligen har man funnit en substans – kallad 3-NOP – som reducerar metanproduktionen med 30 procent och samtidigt ökar tillväxten hos djuren. Detta tycks vara en mycket löftesrik möjlighet att minska utsläppen av växthusgaser från djurbesättningar.

WRI:s rapport pekar på en möjlighet till lösningar på jordbrukets globala utmaningar genom klokt förvaltarskap, forskning och företagande – utan blinkningar till upplyst despotism eller andra mer eller mindre totalitära idéer som börjat visa sina fula trynen på sistone. Det tycker vi är värt all respekt.