Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-28 00:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/kon-bor-vara-en-privatsak/

DN Debatt Replik

”Kön bör vara en privatsak”

SLUTREPLIK DN DEBATT 3/1. Konservativt feministiska organisationer som Sveriges kvinnolobby får gärna försvara en konventionell uppdelning i två kön. Men då de vill ha statens hjälp att pressa den egna kategoriseringen på alla hamnar de i motsättning till andra förtryckta grupper, skriver Torbjörn Tännsjö.

I offentliga sammanhang bör vi varken tvingas visa eller redovisa vårt kön. Kön bör ses som en privatsak (i stil med etnicitet, hudfärg, religion, sexuell läggning med mera), hävdade jag i min ursprungliga artikel. Nej, skriver Anna Giotas Sanquist och Clara Berglund, ordförande respektive generalsekreterare i Sveriges kvinnolobby. Myndigheter bör efterforska och registrera vårt kön, i vissa fall ska vi tvingas visa upp det innan vi får tillträde till offentliga anläggningar och så vidare. Jag tror de har fel. Låt mig kommentera de fyra områden de nämner i sin replik.

1 Intima miljöer såsom toaletter och omklädningsrum. Om ”det finns en risk att möta en person med penis i badhusets omklädningsrum skulle en del kvinnor och flickor undvika att gå dit över huvud taget, särskilt de som redan bär på erfarenheter av mäns våld”, skriver de (ett språkfel korrigerat av mig). Men mitt förslag var individualiserade toaletter och omklädningsrum (hytter, duschar). Noterade de inte den saken? Visst kan det vara jobbigt för den som blivit våldtagen av någon med penis att naken tvingas möta individer med penis i ett omklädningsrum, i värsta fall den som våldtagit en. Men också män våldtas av män (och, fast mera sällan, av kvinnor). 

Var och en som vill bör därför kunna byta om i avskildhet, oavsett hur de uppfattar sitt kön. Då kan alla våldtäktsoffer söka sig till en säker zon. Detta hindrar inte att vi också kan ha omklädningsrum där män och kvinnor byter om tillsammans. Kanske kommer det en dag då Stefan Löfven aggressivt kan konstatera att i Sverige tar inte bara kvinnor och män i hand, utan vi möts också nakna i omklädningsrum och duschar. Men det är dumt att forcera fram en sådan situation. Individualisering är lösningen på kort sikt.

Jag tror det är dumt att myndigheter tilltvingar sig uppgifter vi kan uppfatta som intima och personliga.

2 Statistik och forskning. ”Tack vare bekönade personnummer och frågor om kön i enkäter är det möjligt att upptäcka skillnader mellan kvinnors och mäns liv och villkor, till exempel vad gäller lönenivåer, utbildningsresultat eller sjukskrivningar. Av dessa skäl har Sverige en statistikförordning som ålägger myndigheter att dela upp all individbaserad offentlig statistik på kön”, skriver mina kritiker. Jag tog upp den frågan i min ursprungliga artikel och anvisade en annan lösning på problemet. Människor kan utan att de tvingas att svara tillfrågas i olika forsknings- och utredningssammanhang om sitt kön. De flesta vill nog delta, om det rör sig om välmotiverade undersökningar. 

Det har blivit naturligt att se deltagande i forskning som något människor frivilligt gör. Jag tror det är dumt att myndigheter tilltvingar sig uppgifter vi kan uppfatta som intima och personliga. Vill man för övrigt komma åt all diskriminering genom offentlig registrering måste vi också registrera sådant som religion, etnicitet, hudfärg och sexuell orientering. Det framstår inte som någon rimlig lösning, när den verklighet vi vill få kunskap om är tillgänglig utan tvång.

3 Sjukvård. Inom sjukvården är det ”absolut nödvändigt att veta patientens kön, eftersom kvinnor och män till viss del drabbas av olika sjukdomar och kan ha olika symptom vid samma sjukdom”, skriver mina kritiker. Också här kan saken bäst hanteras på frivillig basis. Det är också, som jag skrev i min ursprungliga artikel, ibland mera komplicerat. 

Uppdelningen på kön är förenklad, det gäller ibland att räkna kromosomer, ta hänsyn till om vissa organ finns eller ej (såsom livmödrar, prostata med mera). De uppdelningar som behöver göras kan göras med patientens informerade samtycke. Det är ju mycket sjukvården behöver veta om patienten utöver kön. Man löser problemet genom att fråga patienten.

4 Idrotten. Tännsjö ”vill avskaffa könsuppdelningen inom idrotten. Han vet kanske inte hur länge kvinnorörelsen och kvinnliga idrottare fick kämpa, och i vissa länder och grenar fortfarande kämpar, för att få möjlighet att tävla mot varandra på samma villkor som män”, skriver mina kritiker. Mitt svar är att det visat sig praktiskt svårt inom idrotten att upprätthålla en konventionell uppdelning mellan kön (Semenya-fallet har lett till att man börjat dela in deltagare på grundval av testosteronhalt, inte kön). 

Jag tror det är möjligt med uppfinningsrikedom att finna andra sätt att dela upp utövarna, än utifrån kön, så att många fler får en möjlighet att tävla och vinna och att kvinnor får tillfälle att ibland vinna över jämlika män. Men idrottsrörelsen kan välja att se detta som sin privatsak. I så fall får de förstås göra vilka uppdelningar de vill, på basis av kön, ålder, vikt, testosteronhalt, hudfärg och så vidare. Men avskaffar man inte könsdiskrimineringen tycker jag inte samhället ska ekonomiskt understödja verksamheten.

Jag har karaktäriserat organisationer som Sveriges kvinnolobby som konservativt feministiska. Detta är en ren karaktäristik som bygger på att de vill försvara en konventionell uppdelning i två kön. Så får de gärna göra, tycks det mig, så länge de inte vill upphöja just sin identitetspolitik till statlig norm. De må organisera vad de uppfattar som ”riktiga” kvinnor (utan penis), men då de vill ha statens hjälp att pressa den egna kategoriseringen på alla hamnar de i motsättning till andra förtryckta grupper. 

Om de väljer att se kön, också som de uppfattar saken, som en privatsak, så behöver de inte blunda för sådant som att också män (unga män) utsätts för våldtäkt och de behöver inte provocera transpersoner och andra individer genom att kräva att de i ett dikotomt system ska ange sitt kön (eller uppvisa sitt kön i kön till omklädningsrummet). Om kön ses som en privatsak så kan alla dessa olika identitetspolitiska rörelser samexistera fredligt, var och en kan sträva efter erkännande av den egna identiteten, så som man valt att uppfatta den.