REPLIK. Artikelförfattarnas ovarsamhet med fakta och empiri är komisk mot bakgrund av att de själva beskriver denna typ av beteende som en del av en farsot av faktaresistens och dåligt faktakontroll. Vi kan inte helt kasta bort kritiskt förnuft och vetenskapligt förhållningssätt när vi som forskare ger oss in i skoldebatten, skriver läraren och forskaren Björn Kindenberg.
I en artikel på DN Debatt (23/3) skriver författarna, varav flertalet är forskare, om vikten av träning i kritiskt tänkande i skolan. Beträffande sådan träning hyser artikelförfattarna hyser oro för skolan som enligt författarna präglas av pedagogiska idéer som innebär ”skepsis mot traditionell kunskapsförmedling”. Genom att citera ur bedömningsanvisningar för rättning av centrala prov i religion för årskurs 9, menar sig författarna visa hur dessa idéer tillämpas i skolan.
Elevuppgiften i fråga lyder ”Vilka källor skulle du använda i ett arbete med rubriken ’Vad innebär det att vara medlem i Plymouthbröderna?’”. I ett bedömningsexempel återges ett elevsvar där eleven följdriktigt och välmotiverat väljer bort Nationalencyklopedin (NE) som föreslagen källa och i stället väljer att, likaledes välgrundat, göra en jämförande analys mellan Plymouthbrödernas egen version av vad medlemskapet innebär kontrasterat mot den sektkritiska stiftelsen FRI:s version. Ett föredömligt angreppssätt för att bilda sig en uppfattning om det uppgiften avser.
Hade uppgiften istället varit något i stil med ”Redogör för Plymouthbrödernas tillkomst” hade givetvis NE varit det bästa valet av källa. Bedömningen av en källas relevans måste alltid göras i förhållande till syfte och frågeställning. Denna för vetenskapen självklara insikt verkar dock inte ha nått artikelförfattarna, som tycks tro att NE är svaret på allt, helt oavsett vad som efterfrågas. Det speglar en naiv kunskapssyn, långt från den nivå som grundskoleeleven i bedömningsexemplet visar prov på.
Ska man dra några slutsatser om svensk skola utifrån detta enda exempel, skulle det kunna vara att den lyckats väl i uppdraget att hos eleverna utveckla kritisk resonemangsförmåga. Generella slutsatser bör man dock vara försiktig med att dra utifrån enskilda exempel. Detta är ytterligare en vetenskapligt grundläggande insikt. Tyvärr hindrar den på intet vis artikelförfattarna som utifrån ett enskilt (tillika slarvigt läst) exempel drar mycket långtgående om slutsatser om svensk skolas källkritiska förfall.
Om man ska prata om oroande och problematiska tendenser, så är det just författarnas egen artikel man bör prata om. Det är inte första gången debattörerna generaliserar utifrån enskilt upplevd empiri. I en DN Debatt-artikel i fjol, ”Pesudoteorier jämställs med etablerad vetenskap”, vittnar författarna om ett tillfälle där två lärare ifrågasatt evolutionsteorin. Det är naturligtvis djupt beklagligt, men vad som är oroande är att författarna, som alltså även är forskare, här åter utifrån enskilda upplevelser drar högst tveksamma slutsatser om ”hur skolan fungerar”.
Slutsatser om skolsystem utifrån spridda anekdotiska observationer skulle ha svårt att räcka till betyget godkänt ens på en C-uppsats. Artikelförfattarnas ovarsamhet med fakta och empiri är komisk mot bakgrund av att de själva beskriver denna typ av beteende som en del av en farsot av faktaresistens och dåligt faktakontroll. Men skrattet fastnar i halsen vid tanken på att ett par av debattörerna själva är ledamöter i Kungliga vetenskapsakademin (KVA). Det vore det kanske bra med en debatt, internt inom KVA, och i andra forum, om vikten av ansvar när forskare uttalar sig om skolan.
Vi kan inte helt kasta bort kritiskt förnuft och vetenskapligt förhållningssätt när vi som forskare ger oss in i skoldebatten.