Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 08:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/lasta-inte-kvinnor-i-varldens-fattiga-lander-for-utslappen/

Repliker

”Lasta inte kvinnor i världens fattiga länder för utsläppen”

REPLIK DN DEBATT 19/6. Den snabba befolkningsökningen är ett hot mot världens miljö och klimat, men att föreslå familjeplaneringsprogram som en lösning på detta är både felaktigt och kan vara farligt, skriver generaldirektören för Sida Carin Jämtin med flera.

De sju debattörerna (alla män) menar att fattiga länder bör satsa på familjeplaneringsprogram för att minska födelsetalen och därigenom trycket på miljön och klimatet. Men det är inte barnafödande kvinnor i världens fattiga länder som bär ansvaret för de stora utmaningar vi står inför i dag.

Vi håller med om att befolkningsfrågan är central i diskussionen om åtgärder för att minska människans fotavtryck på planeten. Men koldioxidutsläppen orsakas till absolut största delen av världens rika länder. Den fattigaste hälften av världens befolkning ansvarar bara för cirka 10 procent av koldioxidutsläppen. 

År 2017 var koldioxidutsläppen i Sverige 5,1 ton per person och i USA 15,7 ton per person. Det kan jämföras med Mocambiques 0,3 eller Rwandas 0,1 ton per person. Det är alltså inte världens fattiga länder, eller kvinnor som föder barn i fattiga länder, som är ansvariga för klimatförändringarna. De lever däremot mitt i konsekvenserna av dem. Om vi på ett effektivt sätt vill arbeta med att minska koldioxidutsläppen måste fokus ligga på frågan om hur produktion och konsumtion i rikare delar av världen ska förändras för att åstadkomma en hållbar framtid.

När det gäller kvinnors rätt att bestämma över sin kropp och om, när och hur hon vill föda barn är det av stor betydelse att det är just kvinnans rättigheter som är det centrala perspektivet.

Begreppet ”familjeplaneringsprogram” är problematiskt av flera orsaker. Under 1960- och 1970-talen såg många familjeplanering som det enda sättet att minska takten i folkökningen eller rentav att rädda världen från en befolkningskatastrof. Flera biståndsgivare, inklusive Sida, gav på den här tiden stöd till familjeplaneringsprogram med stort fokus på att öka användandet av preventivmedel i fattiga länder. 

Med tiden ökade insikten om att detta inte räckte för att minska födelsetalen, och inte heller var rätt strategi. Programmen utgick inte från kvinnors rättigheter och frihet, och kom därför i många fall att misslyckas. I vissa länder hade kvinnor liten möjlighet att själv tycka till om huruvida de ville eller inte ville använda preventivmedel. I Indien uppdagades på 1970-talet att steriliseringskampanjer hade ingått inom ramen för de stora familjeplaneringprogrammen. 

Kanske den viktigaste faktorn att debattera har artikelförfattarna förbisett, nämligen flickors och kvinnors utbildningsmöjligheter. Den har en stark koppling till minskade födelsetal.

Ett paradigmskifte kom i och med FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994 där världens länder enades om att kvinnors rättigheter och självbestämmande gällande reproduktion och sexualitet alltid måste vara i fokus.

Ett annat problem med begreppet familjeplanering är att det signalerar att preventivmedel endast är till för personer som planerar för en familj. Givetvis måste alla människor ha tillgång till preventivmedel och rådgivning utan att utgångspunkten är familjebildning. Många av Sveriges stöd inom området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter fokuserar på ungdomar, som kanske inte planerar familj men som behöver kunskap om sexualitet och hälsa. 

Fortfarande dör ungefär 800 kvinnor varje dag till följd av graviditet och förlossning. De flesta av dessa dödsfall kan undvikas med hjälp av ökad tillgång till preventivmedel och rådgivning, bättre mödra- och förlossningsvård samt tillgång till lagliga och säkra aborter.

Kanske den viktigaste faktorn att debattera har artikelförfattarna förbisett, nämligen flickors och kvinnors utbildningsmöjligheter. Den har en stark koppling till minskade födelsetal. Detta var en av Hans Roslings huvudteser, att med kvinnors ökande utbildningsgrad minskar också familjernas födelsetal. Vi är många som fascinerat tittat på när Hans Rosling presenterat sina stora bubbeldiagram där antalet år flickor går i skolan har en direkt inverkan på födelsetal.

Det finns också andra möjligheter när det gäller kopplingar mellan vad som är bra för vår hälsa och samtidigt bra för vårt klimat. Renare energilösningar, tillgång till grönområden som möjliggör fysisk aktivitet, en förändrad matproduktion och matkonsumtion är exempel på åtgärder som är viktigare för vårt klimat och människors hälsa än att återgå till gammeldags familjeplaneringsprogram.

Så även om vi håller med artikelförfattarna om att världens politiker måste diskutera kopplingarna mellan befolkning, miljö och klimat så är det inte preventivmedelsprogram i låginkomstländerna som kan lösa de miljö- och klimatutmaningar världen står inför. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter har länge varit och fortsätter vara en stark prioritering inom svensk utrikespolitik och utvecklingssamarbete. Rättighetsperspektivet, där kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp, samt om när och om hon vill ha barn, måste alltid stå i centrum för svenskt bistånd.

Ämnen i den här artikeln:

Klimatet
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Rätta artikel

Kommentera artikeln

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt