Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Repliker

”Lundbergs teorier saknar verklighetsförankring”

REPLIK DN Debatt 21/11. Jacob Lundberg från Timbro driver tesen att ”kommunerna har stora ekonomiska motiv att bedriva skattefinansierad kommunal verksamhet i stället för att välja en lägre skatt ...”. Slutsatsen blir att skillnader i kommunalskatt beror på i vilken utsträckning kommunerna klarar av att motstå denna frestelse. Det är dock en teori som helt saknar verklighetsförankring, skriver Sandro Scocco, chefsekonom Arena Idé.

I dag råder det politisk enighet om att alla medborgare i Sverige, oavsett bostadsort, ska ha tillgång till likvärdig välfärd till en likvärdig kostnad – det vill säga skatt. På grund av kommunernas stora skillnader i förutsättningar när det gäller inkomster (vissa har enkelt mer välbeställda invånare) och kostnader (inte minst fler äldre) krävs en omfördelning via skatteutjämningssystemet.

Så frågan är om dagens stora skatteskillnader kan sorteras utifrån att det är kommuner som tydligt gjort ett politiskt val att hålla en högre välfärd och därmed skatt, vilket de enligt Lundberg dessutom har starka incitament att gör. Ett sätt att undersöka det (istället för att ha en teori om det) är att se hur det faktiskt ser ut.

De högsta skatterna har glesbygdskommunerna Dorotea (35,15 procent), Munkedal (35,11 procent), Orust (35,09 procent), Vindeln (34,95 procent) och Vännäs (34,95 procent). De lägsta har de storstadsnära pendlingskommunerna Kävlinge (29,20 procent), Vellinge (29,19 procent), Solna (29,20 procent), Danderyd (29,43 procent), Täby (29,63 procent).

I verkligheten är det alltså främst välbeställda kommuner nära storstäderna som har låg skatt och relativt fattiga glesbygdskommuner som har hög skatt. Att välfärden skulle vara så överlägsen i Dorotea jämfört med Danderyd att det är värt fem kronor på varje hundralapp tror nog ingen.

Man skulle till och med kunna ha en teori om att lågskattekommunerna bedriver en så dålig tillväxtpolitik att invånarna tvingas söka jobb utanför kommunen, men det är naturligtvis inte heller sant.

Faktiskt inte ens Lundberg själv, då han i artikeln lyfter en av anledningarna till att de fem kronorna inte speglar välfärdsskillnader. Den kommunala utjämningen korrigerar avsiktligt inte fullt ut för vare sig skillnader i kommunens inkomster eller deras kostnad för likvärdig välfärd. Det leder per definition till en sortering utifrån rik storstad till fattig glesbygd. Motivet är som han skriver att ” … låta kommunerna behålla frukterna av tillväxtfrämjande politik, där kommunens skattepolitik är en viktig faktor.”.

Lundbergs teori är alltså att Dorotea bedriver en dålig tillväxtpolitik (främst genom sina höga skatter) och därför har relativt fattiga invånare. Han skriver att ” … den enskilda kommunen som borde drabbas av den skadliga (skatte)politiken kommer lindrigt undan.”. Tveksamt om man kan påstå att Dorotea kommer lindrigt undan, men som man bäddar får man ligga är budskapet.

I den senaste statliga skatteutjämningsutredningen (SOU 2011:39) konstaterades det dock att den egna kommunens tillväxtpolitik inte hade något med saken att göra. De välbeställda kommuninvånarna pendlade nämligen till en annan kommun för att arbeta och tjäna pengar. Vellinges välbeställda kommuninvånare tjänar sina pengar i Malmö och Danderyds i Stockholm. Däremot sov de och betalade skatt i lågskattekommunen.

Man skulle till och med kunna ha en teori om att lågskattekommunerna bedriver en så dålig tillväxtpolitik att invånarna tvingas söka jobb utanför kommunen, men det är naturligtvis inte heller sant.

För sitt tillväxtfrämjande sovande belönas dessa kommuner och deras invånare med Sveriges lägsta skatter. Lundberg vill öka denna belöning genom att ytterligare genom att minska utjämningen. Det kan nog kallas mycket, men inte tillväxtpolitik. Det skulle naturligtvis också bara ytterligare öka skatteskillnaden mellan attraktiva sovstäder och glesbygden.

Vill man ta den politiska ambitionen om likvärdig välfärd till likvärdig kostnad på allvar, så finns i praktiken bara två sätt:

  1. Staten tar helt över skattefinansiering och kostnad för välfärden. Det skulle per automatik leda till betydande skattesänkningar i glesbygd och skattehöjningar i storstädernas villaförorter.
  2. Staten bygger om det kommunala utjämningssystemet så att det faktisk ger alla kommuner en möjlighet att erbjuda likvärdig välfärd till likvärdig skatt. Effekten kommer bli densamma, skattesänkningar i glesbygd och skattehöjningar i storstädernas villaförorter.

Jag är medveten om att det finns stora värden i det kommunala självstyret, men det är ändå värt att notera att för vissa kommuner innebär det stora vinster och för andra stora förluster. Det märkliga är att det är vinnarna som alltid beklagar sig.

Självklart kan politiken också avskaffa rätten för alla svenskar att ha tillgång till likvärdig välfärd till en likvärdig kostnad. Det skulle dock öka ojämlikheten och välfärdsskillnaderna i Sverige. Frågan är om det inte är det som är artikelns egentliga ärende.

DN Debatt.21 november 2017

Debattartikel

Jacob Lundberg, chefsekonom, Timbro:
”Staten subventionerar de ­kommunala skattehöjningarna”

Repliker

Annika Wallenskog, chefsekonom, SKL:
”Feltänkt om skatteutjämningssystemet”

Sandro Scocco, chefsekonom Arena Idé:
”Lundbergs teorier saknar verklighetsförankring”

Ebba Busch Thor (KD) och Jakob Forssmed (KD):
”Felaktiga incitament skapar kommunalt slöseri”

Slutreplik

Jacob Lundberg, chefsekonom, Timbro:
”Utjämning påverkar kommunernas incitament”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.