Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-07 03:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/markligt-att-priskommitten-inte-alls-ser-de-etiska-problemen/

Repliker

”Märkligt att priskommittén inte alls ser de etiska problemen”

SLUTREPLIK DN DEBATT 10/11. Min artikel om bristen på uppmärksamhet om forskningsetiken i den metod som i år belönats med priset i ekonomi till Alfreds Nobels minne har generat några repliker som jag här besvarar, skriver Bo Rothstein.

Peter Fredriksson, Torsten Persson och Jakob Svensson, vilka ingått i priskommittén hävdar att det inte finns några avgörande etiska problem i denna forskning. Då måste man fråga sig hur det kommer sig Angus Deaton, nestorn inom ekonomisk utvecklingsforskning och som fick detta pris 2015, i en nyligen framlagd rapport levererat en närmast förödande kritik av etiken i denna forskning. 

Han skriver att ”en del av dessa experiment utförda av ekonomer från väst på extremt fattiga människor i Indien och som godkänts amerikanska universitet förefaller oetiska, ibland till och med på gränsen till olagliga och skulle troligen inte kunde ha utförts på amerikaner”. Fredriksson med flera hävdar vidare att den svenska lagstiftningen om forskningsetik inte är tillämplig på denna ekonomiska forskning eftersom den ”framför allt avser medicinsk forskning och forskning inom klinisk psykologi”. Detta stämmer inte, något undantag för samhällsvetenskaplig forskning görs varken i lagen eller i dess förarbeten.

Jag har heller inte, såsom de låter påskina, hävdat att de prisbelönade forskarna saknat tillstånd för sina experiment. Vad jag pekat på är att två av dem framhållit fördelarna med att man från de instanser som prövar etikfrågorna försöker erhålla (och ofta lyckas få) undantag från kraven om att informera försökspersonerna om syftet med forskningen och att deltagandet är frivilligt. 

Att på grund av dessa experimentella metoder inte få medicin när man har en parasitsjukdom eller att behöva använda förorenat dricksvattnen måste rimligen ligga inom vad som enligt lagen anses vara något som påverkar dessa barn ”fysiskt och psykiskt”. Att behöva byta skola för att få den medicin som forskarna vet botar sjukdomen eller att tvingas till förmodligen långväga transporter för att få rent dricksvatten är en märklig idé om vad som skall räknas som frivilligt deltagande. 

Angus Deaton ställer i den ovan nämnda rapporten frågan ”På vilket sätt kan informerat samtycke etableras när människor inte ens vet att de ingår i ett experiment?” Det är besynnerligt att priskommittén inte alls uppmärksammat denna etiska problematik i sin 40-sidiga prismotivering. Det är vidare mycket märkligt att man inte anser det vara problematiskt att mer än hälften av de forskningsartiklar som använder denna metod och som publicerats i de främsta tidskrifterna saknar information om hur man hanterat dessa allvarliga forskningsetiska problem.

Vidare hävdar man att den framstående filosofen Peter Singer gett grönt ljus till denna metod. Men Singer framhåller precis samma sak som jag, nämligen att det är centralt att de personer som man experimenterar med ”får veta vad studien handlar om, att deltagande är frivilligt och att de kan lämna när som helst”. Det är precis detta informationskrav som pristagarna framhåller att bör undvika genom att utnyttja möjligheten att erhålla undantag. I ljuset av detta förefaller Fredrikssons med flera påstående att de inte ser några etiska problem med den metod de nu belönat med detta synnerligen förnäma pris som synnerligen anmärkningsvärt.

Mot min kritik att denna forskning inte förmår åtgärda det förmodligen allvarligaste fattigdomsproblem, nämligen korruption, hänvisar man till en forskningsartikel som man hävdar visar precis detta. Men den artikeln kommer faktiskt till exakt samma slutsats som jag, nämligen att även om man inom dessa experiment skulle finna faktorer som bidrar till att minska korruptionen, så kommer detta oftast inte att fungera eftersom den åtgärd som fungerat i experimentet måste implementeras av en oftast korrupt lokal myndighet. Som det sammanfattas i artikeln, åtgärderna ”undergrävdes av den lokala administrationen som utnyttjade ett kryphål i programutformningen….18 månader efter att programmet lanserats hade det inte längre någon positiv effekt”. Således har vi att göra med ett av de många nollresultat som denna upphaussade metod producerat.

Ekonomerna Niklas Bengtsson, Martina Björkman-Nyqvist, Andreas Madestam och Miri Stryja menar att min oro för den så kallade Hawthorne-effekten (att deltagarna i experiment ändrar sitt beteende just på grund av att de känner till syftet med forskningen och inte på grund av de åtgärder man vill pröva) är obefogad. 

En av de mest uppmärksammade studierna som använt denna experimentmetod är utförd 2004 av de ovan nämnda ekonomerna Martina Björkman-Nyqvist och Jakob Svensson. Experimentet innefattade 50 hälsovårdskliniker på Ugandas landsbygd. I hälften av dem ordnade man möjligheter för befolkningen att kommunicera med och utkräva ansvar av sjukvårdspersonalen. När man jämförde med de hälsovårdskliniker där några sådana arrangemang inte anordnats fick man stora positiva resultat på barnadödlighet och andra mått på befolkningshälsa. Rapporten fick ett mycket stort internationellt genomslag och har lett till att hundratals millioner biståndsmedel satsats på denna slags åtgärder. 

Nyligen har emellertid tre amerikanska forskare presenterat en rapport där man tio år senare replikerat de svenska forskarnas experiment i Uganda men på inte mindre än 376 kliniker. Resultatet är att de åtgärder som Björkman-Nyqvist och Svensson kom fram till som verkningsfulla nu ger ett nollresultat vad gäller förbättringen av barnadödligheten och andra mått på befolkningshälsan. 

Min tolkning av förklaringarna man ger till denna dramatiska skillnad är att de två svenska forskarnas positiva resultat med stor sannolikhet berodde på att experimentet drabbades av just en Hawthorne effekt, det vill säga sjukvårdspersonalen förbättrade sina insatser på grund av de visste att de var med i ett experiment som syftade till att förbättra sjukvården och inte alls på grund av de åtgärder som forskarna trodde att de testade. 

Således, tvärtemot vad de fyra utvecklingsekonomerna hävdar visar detta nollresultat att mina kritiker har all anledning att just oroa sig för att Hawthorne-effekter svårt kan kontaminera resultaten i denna slags forskning. Vad gäller att förbättra folkhälsan för fattiga människor tål det att funderas på vad de hundratals miljoner dollar som lär ha satsats på de två svenska ekonomernas, som det nu visat sig, verkningslösa åtgärdsprogram i stället kunde ha använts till.