Det finns delar i artikeln om energipolitiken av Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor som det är lätt att hålla med om: Målet om ett 100 procent fossilfritt elsystem, åtgärder för att bygga ut elnäten och andra metoder för att balansera effekt i regioner som expanderar snabbt.

Andra delar av artikeln är svårare att förstå skälen bakom. Som en röd tråd går kraven, inte bara på att förlänga drifttiden för befintliga kärnreaktorer, utan också på att satsa på ny kärnkraft. Vidare föreslås att kärnkraftsforskningen ska öka utöver de omfattande internationella program, bland annat inom EU, vi redan är med och finansierar.

Den brännande frågan hos Kristersson och Busch Thor är förslaget att satsa på fjärde generationens reaktorer. Man menar att sådana reaktorer skulle utnyttja bränslet 100 gånger effektivare och de skulle kunna användas för att bränna upp det i dag lagrade kärnavfallet.

Förslaget kan låta nytt och fräscht. Men argumentet om hundra gånger effektivare bränsleanvändning fanns redan på 1950-talet. Enligt den färdplan som Atomenergiutredningen lade fram 1956 skulle den första svenska briderreaktorn stå klar 1965.

Nackdelarna – då som nu – var olika former av stabilitetsproblem, att reaktorerna var lika dyra att bygga som dagens, dyr och svår upparbetning, samt att plutonium frigörs vilket ökar risken för kärnvapenspridning.

Tiderna var annorlunda då. Planer fanns länge att utveckla kärnvapen i Sverige. Upparbetning av kärnbränsle var en förutsättning för detta. Den svenska linjen – en kombination av militärt och civilt utnyttjande av kärnenergin – drevs fram till slutet av 1960-talet med installationer i statlig regi i Ågesta och Marviken. Projektet kostade mycket pengar och avbröts först när Sverige 1968 skrev under icke-spridningavtalet.

Efter detta satsade industrin, via ASEA-Atom, på lättvattenreaktorer. Sverige byggde sammanlagt 12 reaktorer på femton år. Också den utbyggnaden var dyr. Staten tvingades i slutet betala ut en direkt subvention till Oskarshamn och Forsmark på 5 miljarder kronor och införa särskilda skattesubventioner för elvärme för att öka efterfrågan på el.

I dag står kärnkraften inför ekonomiska problem. I Europa beräknas el från de kärnkraftverk som byggs i Finland, Frankrike och UK kosta minst en krona per kWh – mer än dubbelt så mycket som förnybar el. I Kina erbjuds kärnkraftsel för 60–70 öre per kWh, mer än vindkraft kostar i Sverige.

I USA har beslut om att stänga reaktorer fattats eftersom ny förnybar el allt oftare är billigare än att driva befintliga kol- och kärnkraftverk vidare.

Frågan är vilka argument Kristersson och Busch Thor har för att nu satsa på bridreaktorn. Det sägs det ingenting om i artikeln. Denna teknik valdes bort av USA:s regering i slutet av 1970-talet. Ingen ny erfarenhet tyder på att tekniken skulle vara billigare och säkrare att satsa på i dag.

Olika stater har satsat tusentals miljarder kronor på briderreaktorer utan att få dem att bli kommersiella. Frankrike och Japan har stängt ned sina anläggningar efter hand. Japans Monju-reaktor kostade inte bara mycket pengar: När den stängdes efter 20 år hade den konsumerat mer el än den producerat.

I dag är det bara tre bridreaktorer i drift i världen. Två i Ryssland och en i Kina. De framstår inte som ekonomiskt framgångsrika. Det är svårt att tro att det är dessa som inspirerat Kristersson och Busch-Thor.