Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Repliker

”Mer ekonomisk rationalitet – men mindre vett och sans”

Louise Bringselius blandar bort korten. NPM är helt enkelt en nyliberal affärsplan för den offentliga sektorn, skriver Jens Stilhoff Sörensen, forskare och lektor i globala studier.

Den beskrivning av debatten om New Public Management som ges av Louise Bringselius på DN Debatt 21/6 är typexempel på en feldiagnostisering som är nödvändig att bemöta. Bringselius skriver att flera av komponenterna i NPM är okontroversiella och att debatten varit omfattande med slagsida åt överdriven kritik. Bland annat kritiserar hon att NPM framställs som om det vore en entydig idé, vilket hon menar det inte är. Argumenten är klassiska grepp för förespråkare av NPM som försöker urholka kritiken genom att blanda bort korten och påstå att NPM antingen är ett alltför luddigt begrepp (det finns egentligen inte), eller att det i grunden skulle vara okontroversiellt (vi tycker alla likadant).

Men det häpnadsväckande är inte hur debatten förts utan att NPM genomdrivits i total avsaknad av debatt! Under tjugo års tid har den offentliga sektorn och därmed samhället omvandlats i grunden utan att detta har debatterats offentligt och utan att folket fått ta ställning till det i ett riksdagsval. Att debatten nu kommit är ett uttryck för det missnöje med NPM som finns i samhället, hos alltifrån lärare till poliser. Mest synlig har kritiken varit i sjukvården där alltfler läkare protesterar mot ett system som gör vissa patienter lönsamma och andra inte.

Förespråkare av NPM framställer det som okontroversiellt när det i själva verket är högst kontroversiellt och innehåller fundamentala ideologiska dimensioner för hur ett samhälle ska styras. NPM är en i grunden nyliberal ideologi för hur den del av offentliga sektorn som inte kan privatiseras ändå ska kunna styras efter marknadsimiterande premisser. Idén är enkel: den offentliga sektorn tillhandahåller tjänster, alltså är den en producent; medborgare utnyttjar tjänsterna, alltså är de konsumenter. På så vis kan förhållandet mellan producent och konsument behandlas som inom privat sektor. Denna enkla idé är densamma även om de hundratals reformer som drivits igenom inom olika sektorer och länder i Västeuropa givetvis är olika i sina detaljer. Skillnaderna gör däremot inte att idén eller ideologin bakom NPM skulle vara otydlig. Tvärtom är den kristallklar. NPM är helt enkelt en nyliberal affärsplan för den offentliga sektorn.

Bringselius nämner några av grundpelarna som okontroversiella. Exempelvis att verksamheten skall vara resultatorienterad (mål- eller ekonomistyrd). Men detta innebär just den fokus på ekonomism som blivit gängse sen avbrottet mot den tidigare ”regelstyrningen”. Ett annat exempel är att verksamheten ska ”granskas”. Det låter självklart, men innebär just det grundproblem som korrumperar alla värden inom olika sektorer och omvandlar dem till numeriska (ekonomiska) värden, som introducerar pseudo-kvantiteter och låter managers styra över professionerna, det vill säga över de yrkeskompetenta, och som således innebär en avprofessionalisering.

Som alltid har intentionerna med NPM varit goda men i dag vet vi dess effekter. Eftersom allt ska mätas (resultatstyras) måste all verksamhet omvandlas till kvantitativa paket som får ett numeriskt värde. En blindtarmsoperation, ett studentsamtal, en polisutryckning, ska alla mätas i siffror. För att kunna mäta och utvärdera krävs en massiv aministration som tar resurser från den egentliga verksamheten. Vi har fått ett cyniskt köp- säljsystem inom sjukvården där läkare tvingas arbeta med långa listor där olika diagnoser poängsätts, så att deras professionella bedömning måste korrumperas med en ekonomisk. Vi har fått en polis som tvingas arbeta med poäng (pinnar) och lägga dyrbar tid på att rapportera in arbetsdagen i olika datorssystem, för att kunna utvärderas; tid som kunde gå till att utreda brott eller synas i samhället. Samma princip och jakt på statistik har vi för lärare och alla andra tjänstemän. Vi har fått mer ekonomisk rationalitet men mindre sans och vett.

På universiteten är effekten förödande. Institutionerna får betalt per examinerad student, vilket ger incitament att sänka kraven för att öka genomströmningen. För att motverka denna kvalitetssänkande systemeffekt har man byggt en administration med rapporteringar, mätningar, självvärderingar och utvärderingar. Vi har fått en inåtvänd utvärderingskult som odlar en korrumpering av klassiska bildningsvärden. Universitetets grundidé hotas. Ett ytterligare steg var Autonomireformen (2011) som skapade autonomi för rektorerna men inte för akademikerna. Resultatet blev nedmontering av det kollegiala styret, vilket innebär att många svenska universitet inte längre uppfyller Unescos krav på vetenskaplig självständighet.

Även yttrande- och meddelarfriheten hotas. När myndigheter ska agera som företag börjar chefer kräva lojalitet mot myndighetens varumärke i stället för ämbetsmannaetik.

Utvecklingen är alarmerande och inom Academic Rights Watch dokumenterade vi under 2014 fyrtio fall av övergrepp mot akademisk frihet och yttrandefrihet på tjugofyra universitet.

Att påstå att NPM är okontroversiellt är intellektuellt ohederligt. NPM är djupt ideologiskt och angriper själva fundamentet för ett demokratiskt samhälle genom att urholka yttrande- och meddelarfihet, och omvandla medborgare till kunder eller brukare på en marknad.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.