Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Repliker

”Metoo visar på en tillitsbrist i det patriarkala samhället”

REPLIK DN DEBATT 11/2. Metoorörelsen pekar ut en myriad av källor till en djup och redan befintlig tillitsbrist tvärs igenom hela det patriarkala samhället hos tiotusentals kvinnor. Den tillitsbristen borde ge Bo Rothstein, och alla oss andra, anledning till bekymmer, skriver Katharina Berndt Rasmussen, forskare i praktisk filosofi.

Bo Rothstein kritiserar såväl metoorörelsen, den offentliga debatten kring denna och forskarsamhället i stort, i sitt debattinlägg. Jag vill här lämna hans sista – delvis säkert berättigade – kritikpunkt därhän, och fokusera på själva metoorörelsen och debatten kring den. Båda är mycket bredare än Rothstein låter påskina. Närmare bestämt har de ett mycket större omfång i minst två dimensioner. Det är därför viktigt att vi är tydliga med vad vi pratar om, när vi pratar om metoo.

För det första verkar Rothstein förstå metoo som en rörelse kopplad till just arbetsplatser. Men rörelsen – och debatten – har aldrig varit begränsade till specifika arbetsplatser. Och även om rörelsen i Sverige tog fart med ett antal branschrelaterade upprop, har den kommit att beskriva kvinnors verklighet också utanför själva arbetslivet, mer generellt. Av de mer än 50 upprop som listas på Feministiskt perspektiv avser ungefär två tredjedelar olika arbetsbranscher, medan den resterande tredjedelen belyser villkoren för bland annat pensionärer, missbrukare, elever, svenskfinländare, funktionsnedsatta, patienter, rasifierade och nykterister. Det största och mest generella icke-arbetslivsrelaterade uppropet, #allavi, samlar i skrivande stund fler än 56.000 medlemmar på Facebook.

För att få en bättre kvantitativ bild av omfattningen av trakasserier i Sverige behöver vi därför lyfta fram befintlig statistik (samt kalla på ny aktuell sådan) även bortom arbetslivet, och bortom enskilda arbetsplatser.

Rothstein har också rätt i att statistik om enskilda arbetsplatser behövs – inte minst för att identifiera goda föredömen samt varnande exempel, och börja närma sig frågan: varför lyckas vissa arbetsplatser bättre än andra att förhindra dessa beteenden?

Om vi fokuserar på arbetslivet så framstår dock Rothsteins egen arbetsplats, Göteborgs universitet, som närmast föredömlig, med 2 procent utsatta kvinnor (jämfört med 1 procent män) per år. Jämför detta med Arbetsmiljöverkets arbetsmiljöstatistiska rapport (2014:3), som ger en beskrivning av arbetsmiljön för den sysselsatta befolkningen (16–64 år) år 2013. Den sammanställer bland annat data om arbetsplatsrelaterade trakasserier på grund av kön, samt sexuella trakasserier som utförs av chefer och kollegor, samt av olika former av klienter. 

Andelen kvinnor, tvärs över alla branscher, som utsatts de senaste tolv månaderna uppges här till 18 procent (jämfört med 6 procent av männen) totalt. Hos de yngre kvinnorna, 16–29 år, uppgick andelen till hela 28 procent (jämfört med 7 procent av de yngre männen). Det är inte helt lätt att veta enligt vilken matematisk modell dessa siffror bäst kan extrapoleras över en 20-årsperiod. Det finns vissa skäl att tro att andelen drabbade kan bli hisnande, och närma sig ”i princip alla kvinnor”. Och då pratar vi alltså bara om arbetslivet. Ändå har Rothstein rätt i att mana till viss försiktighet här: vi har för lite data för att kunna vara helt säkra på den totala omfattningen.

Rothstein har också rätt i att statistik om enskilda arbetsplatser behövs – inte minst för att identifiera goda föredömen samt varnande exempel, och börja närma sig frågan: varför lyckas vissa arbetsplatser bättre än andra att förhindra dessa beteenden? Vad kan vi lära av dem? Kan vissa strategier även användas utanför arbetslivet? Var behövs akuta insatser? Kvantitativ datainsamling och analys är viktiga steg mot insikt och förändring.

För det andra är det viktigt att hålla i minnet att själva metoorörelsen inte heller är begränsad till en noga specificerad katalog av brottskategorier (som våldtäkt eller kvinnomisshandel) och trakasserier (tafsningar, grova sexuella tillmälen, sexuell utpressning, mm.). Den omfattar även sådant som verbala kränkningar (ex. skvaller, nedlåtande tillmälen), kränkande särbehandling, subtila härskartekniker och andra, till synes oskyldiga, företeelser.

När trakasseribegreppet vidgas kan det på sikt innebära en förändring också i enkätsvaren, och därmed i redovisade siffror.

Ett sätt att förstå metoouppropen på denna punkt är att de just framför kvalitativa påståenden, av typen: ”vi upplever att de omnämnda övergreppen och trakasserierna hänger ihop med dessa små, till synes oskyldiga, företeelser”. För att mäta omfattningen av utsattheten kvantitativt måste vi då vara medvetna om, och ta ställning till, detta centrala kvalitativa påstående. Vad är det vi ska mäta, och varför är det viktigt?

Metoo innebär en enorm kraftsamling för att förskjuta gränserna för det som är socialt acceptabelt, det vill säga för det som kvinnor – samt män och icke-binära – får finna sig i, både inom arbetslivet och utanför. När trakasseribegreppet vidgas kan det på sikt innebära en förändring också i enkätsvaren, och därmed i redovisade siffror. När människor tillfrågas om sina upplevelser av sexuella trakasserier, och trakasserier på grund av kön, så spelar det givetvis roll vad som uppfattas som trakasserier. Det är rimligt att anta att när begreppet utvidgas i den offentliga debatten, så kommer vi att se än högre siffror.

Rothsteins slutliga poäng, att tilliten inom organisationer kan komma att urholkas av debatten kring metoo, är intressant och viktig. Men vi bör inte glömma att metoorörelsen själv pekar ut en myriad av källor till en djup – och redan befintlig – tillitsbrist, tvärs igenom hela det patriarkala samhället, hos tiotusentals kvinnor. Den tillitsbristen borde ge Bo Rothstein, och alla oss andra, anledning till minst lika mycket bekymmer.

DN Debatt.11 februari 2018

Debattartikel

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet:
”Felaktig tolkning av metoo riskerar att skada tilliten”

Repliker

Lina Stenberg, administratör #imaktenskorridorer och kommunikationschef Tankesmedjan Tiden:
”Vi vet tillräckligt om omfattningen av sextrakasserier”

Helena Streijffert, fil dr i sociologi, huvudsekreterare i flera statliga utredningar, aktiv i Kvinnornas akademiska förening:
”Oinsiktsfullt om kvinnofrigörelsen”

Katharina Berndt Rasmussen, forskare i praktisk filosofi:
”Metoo visar på en tillitsbrist i det patriarkala samhället”

Slutreplik från Bo Rothstein:
”Viktigt våga presentera obekväma forskningsresultat”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.