Repliker. ”Miljö- och produktionsmål ska vara jämställda”

Mårten Larsson från Skogsindustrierna framhåller att klimat och biologisk mångfald är viktiga miljömål. Där är vi eniga, men denna helhetssyn genomsyrar inte Sveriges skogspolitik, där produktionsintressen dominerar. Intensifierad avverkning och minskad naturskogsareal innebär att rennäring, turism och friluftsliv får svårare att bedriva sin verksamhet.

Minst 60 procent av den produktiva skogen har kalavverkats efter 1950. Därtill kommer äldre avverkningar. I denna skog finns nu bara små fragment av naturvärden - gamla träd, grov död ved och andra strukturer som är viktiga för rödlistade arter. Enligt Per Linder och Lars Östlund (Svensk Botanisk Tidskrift nr 3, 1992) har andelen gammal skog minskat drastiskt sedan slutet av 1800-talet. Att då skydda kända och oskyddade värdekärnor är givet, men inte ens då nås nationella och internationella mål om biologisk mångfald. Därför får inte inventeringen av nyckelbiotoper (värdefulla skogsområden) ”pausas” i nordvästra Sverige, utan bör intensifieras.

Herman Sundqvist tillför inga nya argument för denna "paus". Skogsstyrelsen anger nyckelbiotoper som "särskilt skyddsvärda" och den nuvarande inventeringen är därför väl motiverad. Sundqvist framhåller att nyckelbiotoper inte är en skyddsform. Han borde istället framhålla att nyckelbiotoper är centrala i den breda skogliga naturvården – för att identifiera naturvärden, för naturvårdshänsynen i skogsvårdslagen, för certifieringsarbetet, och för framtida formellt skydd. Man får ett intryck av ointresse för bred naturvård, vilket är allvarligt i den position Sundqvist har.

Mårten Larsson skriver att stora arealer är formellt skyddade i nordvästra Sverige men mycket av detta är ovan fjällnära gränsen, till exempel fjäll och myrar. Dessa så kallade skogliga impediment har naturvärden men saknar den produktiva skogens artmångfald. Nedan fjällnära gränsen har otillräckligt med skog skyddats för att nå miljömålen, med stora brister i ekologiska funktioner.

De frivilliga avsättningarna bidrar till naturvård men inga krav ställs på kvalitet, funktionalitet, eller långsiktigt skydd. Skogsstyrelsen uppger (2017) ett behov av ökad transparens kring dessa avsättningars läge och omfattning. Inventeringspausen förutsätter att markägare har kunskap för att bedöma naturvärden (och sedan skyddar dem). Vi ifrågasätter detta. Redan i dag avverkas skogar med höga naturvärden och hänsynen är ofta otillräcklig för krävande arter. Biologisk mångfald är en förutsättning för att skogsekosystem skall stå emot klimatförändringar. En stark global folkökning innebär ökad påfrestning: alltmer mark tas i anspråk för fiber- och matproduktion, vilket gör det ännu viktigare att bevara kvarvarande artrika och funktionella ekosystem.

Svensk skogsnäring förordar en ”bioekonomi” baserad på kalhyggesbruk. Det saknas vetenskaplig konsensus om att detta är gynnsamt för klimatet. Ökade avverkningar leder till utsläpp av växthusgaser och minskande kolförråd i marken. I Finland kritiserade nyligen 68 forskare landets ”bioekonomistrategi”. En hållbar ”bioekonomi” måste hålla sig inom de planetära gränserna, som enligt forskare överskridits.

Statliga Sveaskog, där Herman Sundqvist nyligen varit chef, äger tillsammans med Fastighetsverket och Fortifikationsverket en stor del av de berörda skogarna i nordvästra Sverige. Staten har ett stort ansvar och bör ge direktiv för att skydda alla värdekärnor.

Miljö- och produktionsmål ska vara jämställda, enligt skogsvårdslagen. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen konstaterar att vi inte uppnått miljömålet Levande skogar – hur kan skogsnäringen hävda att vi har skyddat tillräckligt mycket skog i nordvästra Sverige? Vi är 120 forskare och tjänstepersoner som framhåller att inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige måste fortsätta, och att samtliga oskyddade värdekärnor måste skyddas. Att inte leva upp till detta riskerar att leda till fortsatt förlust av unika livsmiljöer och biologisk mångfald. Omfattande internationell kritik är att vänta.