Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 03:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/minskad-valfrihet-minskar-inte-skolsegregationen/

Repliker

”Minskad valfrihet minskar inte skolsegregationen”

REPLIK DN DEBATT 26/10. Minskad valfrihet löser inte problemet med skolsegregation. Det finns alternativ som gör den vanliga skolan attraktiv för fler. Bygg ut skolor som fungerar väl, skapa en kultur där alla elever lär sig mer och se till att skolor med störst behov kan rekrytera skickliga skolledare och lärare, skriver Karin Rebas och Tobias Krantz, Svenskt näringsliv.

Rätta artikel

Skolsegregationen sprider sig i landet, skriver German Bender, programchef arbetsmarknad Arena Idé och Per Kornhall, oberoende skolexpert. Den sociala och ekonomiska skiktningen märks också i medelstora kommuner med 50 – 10.000 invånare. Och lösningen är, föga förvånande, ”omfattande reformer av friskolesystemets alla fyra delar”, det vill säga skolpengen, det fria skolvalet, den fria etableringsrätten och vinstuttagen.

Det finns ett värde i att barn med olika bakgrund möts i skolan. Självklart måste alla skolsystem, även det svenska, utvärderas, debatteras och reformeras.

Men bilden av att skolsegregationen skulle lösas genom inskränkningar i det fria skolvalet stämmer inte. Även om valfriheten avskaffades skulle nästan alla skillnader mellan skolor och elever finnas kvar, eftersom segregationen i stor del beror på boendesegregation.

Även om valfriheten avskaffades skulle nästan alla skillnader mellan skolor och elever finnas kvar, eftersom segregationen i stor del beror på boendesegregation.

I den här diskussionen glömmer man också ofta bort att det inte är statistik det handlar om, utan barn – barn som har en chans i livet att gå i skolan och som alla borde ha rätten att få lära sig så mycket som möjligt. Situationen i vissa av skolorna som nu väljs bort är så problematisk att ingen elev borde gå där. Det är intressant att förslagen från vänster sällan handlar om vilka metoder som krävs för att förbättra dessa skolor, lyfta dem och göra dem mer attraktiva även för resursstarka elever och föräldrar. Det som förespråkas är alltid minskad valfrihet.

Det finns andra alternativ – som att göra den vanliga skolan attraktiv för fler. Alltför många skolor har fortfarande problem med stök och otrygghet. Se på framgångarna för Internationella Engelska Skolan, som, till en inte obetydlig del, bygger på ett löfte om tydliga strukturer och ordning och reda. Bygg en kultur med höga förväntningar, där fokus ligger på att alla ska komma längre – inte bara klara sig över godkäntgränsen.

Utveckla system med förädlingsvärde, så att föräldrar och elever kan se vad en skola faktiskt tillför. Gör skolvalet obligatoriskt och utöka hjälpen till de familjer – exempelvis nyanlända – som kan ha svårt att överblicka systemen och göra informerade val. Se till att tydligt vikta in socioekonomiska förutsättningar i skolpengen och att resurserna används rätt, för att skapa incitament som gör att skolorna med störst behov kan rekrytera de skickligaste skolledarna och lärarna. Bygg ut skolor som fungerar väl, ge rektorer som lyckats väl med sina uppdrag mandat att styra över flera skolor, samtidigt som Skolinspektionen får ett större mandat att stötta underpresterande skolor och att fler skolor som inte fungerar läggs ned.

Tvångsplacering, som Benders och Kornhalls resonemang ytterst leder till, leder inte till minskad segregation – utan snarare till att fler resursstarka elever och föräldrar använder de kryphål som finns kvar. Det skulle bland annat kunna innebära ett ökat tryck på bostadsområden kring attraktiva skolor och att resursstarka föräldrar sätter sina barn i egenfinansierade privatskolor. Då kan man tala om ett segregerat samhälle.