Det är naturligtvis aldrig för sent att agera när man ser ett missbruk av offentliga medel och det är glädjande att Försäkringskassan agerar. Emellertid tillgriper Försäkringskassan, liksom alla andra myndigheter, ett lika välbeprövat som resultatlöst grepp nämligen ”myndighetssamverkan”. 

Vi tre, som har stor erfarenhet av myndighetssamverkan, anser i likhet med landshövdingen Sven-Erik Österberg, regeringens utredare kring bidragsbrott, att samverkan inte räcker för att lösa problemet. Vi delar utredarens slutsats ”att det behövs inrättas en funktion som får ett övergripande nationellt ansvar för arbetet med att motverka felaktiga utbetalningar” men menar att lagändringar också är nödvändiga.

När SVT Uppdrag Granskning år 2005 gjorde det första banbrytande inslaget om att det faktiskt förekom ett systematiskt missbruk av socialförsäkringen, uppdrog regeringen berörda myndigheter att förbättra sin samverkan och man anslog 300 miljoner för att motverka fusk och missbruk.

Det fanns goda förutsättningar för dessa myndigheter att redan då utbyta sekretessbelagd information eftersom den dåvarande sekretesslagen innefattade en så kallad generalklausul som medgav samkörning av sekretessbelagda uppgifter om skadan av intrånget i den enskildes integritet uppvägdes av skadan av att inte göra detta. 

Emellertid vågade ingen svensk myndighetschef utnyttja detta lagrum eftersom det fanns stor risk för att detta skulle leda till en medial debatt och riskera skada myndighetens varumärke.

Emellertid vågade ingen svensk myndighetschef utnyttja detta lagrum eftersom det fanns stor risk för att detta skulle leda till en medial debatt och riskera skada myndighetens varumärke. Av dessa skäl prövades aldrig detta lagrum i domstol och någon rättspraxis utvecklades aldrig. I stället blev den rådande uppfattning, som gäller än i dag, att lagen hindar myndigheterna att utbyta information när det enda som egentligen hindrar detta är brist på mod och frånvaro av tjänstemannaintegritet.

Utöver att skärpa den fysiska kontrollen av dem som uppbär bosättningsbaserade bidrag, kan man överväga en rad andra åtgärder som skulle göra fuskbekämpningen potent och återställa skattebetalarnas förtroende för det solidariskt finansierade välfärdssystemet.

• En tänkbar åtgärd är ett aktivt lagstöd i sekretesslagen för samkörning av myndighetsinformation, det vill säga en skyldighet att, om vissa villkor är uppfyllda, delge andra myndigheter information eller till en statlig utbetalningsfunktion gemensam för alla myndigheter. Tillsynen av att denna samkörning av uppgifter sköts korrekt underställas en oberoende inspektionsmyndighet.

• En annan tänkbar åtgärd är ett lagstöd för en förstärkt insyn i det privata finansiella systemet för att upptäcka orimliga ekonomiska transaktioner – där de aktörer som är specialiserade på utlandstransfereringar vore av särskilt intresse, typ Western Union, PayPal och liknande.

Det är viktigt att framhålla att ovanstående åtgärder av integritetsskäl skulle begränsas till att omfatta endast dem som på något sätt uppbär ersättningar från de offentliga transfereringssystemen.

Eftersom någon myndighetssamverkan av det slag som Försäkringskassan nu sätter hopp till, aldrig tidigare lyckats åstadkomma varaktiga resultat bedömer vi tyvärr sannolikheten för att detta senaste samverkansförsök skulle lyckas som mycket låg. Vi får hoppas på att vi har fel.