Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Repliker

”Näringslivets förslag ett utslag av hybris”

REPLIK. Analogin mellan näringsliv och akademi haltar på flera punkter. Det finns inget som säger att den styrning som passar inom näringslivet också skulle lämpa sig för akademin. Det skriver företrädare för Academic Rights Watch i ett svar till Näringslivets forskningsberedning (DN Debatt 18/9).

Näringslivets forskningsberedning föreslår i sitt inlägg en rad reformer när det gäller hur den svenska högskolan ska styras. Den centrala tanken är att minska lärarnas och studenternas inflytande över valet av rektor. Man föreslår även att göra rektorstillsättningen mindre transparent genom att dölja för allmänheten och skattebetalarna vilka som sökt tjänsten. Slutligen vill man öka möjligheterna att avsätta svaga rektorer.

Istället för det kollegiala systemet, där lärarna själva fattar beslut som rör verksamheten, förordar näringslivet en radikal linjestyrning, med rektor som underförstådd vd, enligt den modell som dominerar i näringslivet. Det är här problemen börjar. För hur ska en så mäktig rektor förenas med forskares akademiska frihet, dit enligt högskolelagen bl.a. rätten att fritt välja forskningsämne hör? Det är sådana tvivel som gjort att Unesco och andra internationella organ förordar kollegialitet framför linjestyrning. Kungliga Vetenskapsakademien uttrycker samma uppfattning i sitt remissvar till Kåre Bremers av förra regeringen beställda ledningsutredning som kom tidigare i år.

Näringslivet har dock på egen hand nått en annan åsikt i frågan. I den rapport som Näringslivets forskningsberedning hänvisar till läser vi: ”Den akademiska friheten är en frihet för individen, inte kollektivet … Det finns ingenting som säger att denna frihet värnas sämre i en linjeorganisation än i en kollegialt styrd dito” (sid. 17). Men några sidor längre fram motsägs denna bild: ”Det är rektorn som har ansvaret för lärosätets inriktning och en forskare som väljer att ansöka om finansiering för ett projekt som inte ligger i linje med detta bör inte ha någon självklar rätt att bedriva den forskningen inom lärosätets väggar”. Näringslivet erkänner här öppet att man inte vill ha kvar forskningsfrihet, vilket är anmärkningsvärt då den senare även skyddas i grundlagen (2 kap. regeringsformen).

Angående transparensen är det ett självklart krav inom offentlig sektor att skattebetalarna kan försäkra sig om att den skickligaste och mest meriterade sökande, snarare än styrelseordförandens bästa kompis, fick tjänsten. Det blir dock omöjligt med näringslivets modell, som redan av det skälet är förkastlig.

Det grundläggande problemet med näringslivets beredning är att man inte förstått att analogin mellan näringsliv och akademi haltar på flera avgörande punkter. Om ett företag vansköts och inte längre är konkurrenskraftigt påverkar det aktiekursen negativt. Investerare börjar dra öronen åt sig. Nedskärningar och i slutänden konkurs hotar. Inom det offentliga sker normalt inte något liknande. Stockholms universitet läggs trots allt inte ner även om en inkompetent rektor får härja fritt ett antal år. Vidare är högskolan en del av det demokratiska samhällbygget på ett annat sätt än ett företag. Högskolan har en långsiktig funktion som demokratiskt fundament och ska vara en oberoende kritisk kraft i samhällsutvecklingen.

Att, som näringslivet föreslår, ge styrelsen mer makt över en rektorstillsättning och samtidigt tro att samma styrelse ska avsätta rektorn efter tre år, och därigenom indirekt inkompetensförklara sig själv, är möjligen välgrundat inom näringslivet men inte inom det offentliga där incitamenten för självreglering ofta är små eller obefintliga.

Det finns mot denna bakgrund inget som säger att den styrning som passar inom näringslivet också skulle lämpa sig för akademin. Näringslivet borde, istället för att uppträda som ett rent särintresse, ta avstamp i Unescos internationella rekommendationer för personal inom högre utbildning (1997), som Sverige förbundit sig att följa. Utifrån det allmänintresse som där identifieras borde man sedan välja ut en begränsad del som man vederhäftigt kan uttala sig om och bidra till, främst hur högskolan kan bli bättre på att främja den kortsiktiga samhällsnyttan.

Näringslivet har emellertid ingen särskilt kompetens när det gäller att föreslå hur högskolan i dess helhet bör styras. Att tro annat är ett utslag av hybris. Den senare frågan beror nämligen inte bara hur högskolans kortsiktiga funktion ska tillgodoses utan även, och inte minst, på hur dess långsiktiga samhällsroll – dess roll i utvecklingen av den svenska demokratin – främjas på bästa sätt.

DN Debatt.18 september 2016

Debattartikel

Näringslivets forskningsberedning:
”Minska anställdas inflytande över rektorstillsättningar”

Repliker

Leif Lewin, professor emeritus, Uppsala universitet:
”Ett universitet är något annat än ett företag”

Ulf Ekenberg, pensionerad docent i fysik:
”Toppstyre motverkar kvalitet och akademisk frihet”

Företrädare för Academic Rights Watch:
”Näringslivets förslag ett utslag av hybris”

Shirin Ahlbäck Öberg, Gustaf Arrhenius, Li Bennich-Björkman och Ulf Danielsson:
”Svenskt näringsliv bör ta avstånd från rapporten”

Mats Ulfendahl, professor vid Karolinska institutet:
”Våga välj ett starkare akademiskt ledarskap”

Slutreplik från Näringslivets forskningsberedning:
”Bra att akademiernas ledarskap börjar diskuteras” 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.