Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Repliker

”Nato-förespråkarnas argumentation alltför förenklad”

Utvecklingen i Ryssland är på många sätt skrämmande. Men samtidigt är den svenska Nato-debatten oroväckande ensidig, skriver Linus Hagström och Tom Lundborg, forskare vid Försvarshögskolan.

Med vår ursprungliga debattartikel ville vi bidra till en idédebatt om Sverige och Nato. I sju repliker här på DN.se och på ledarsidor runtom i landet – däribland tre artiklar i SvD och en i DN – skriver våra kritiker att de argument vi för fram är dåliga. Mängden energi de har spenderat på att bemöta dem bevisar dock motsatsen. I sina genmälen gör sig Nato-anhängarna skyldiga till en rad förenklingar och sammanblandningar. Vi vill därför förtydliga vårt argument och därefter försöka förstå våra motståndare och debatten i sig.

Många har medvetet eller omedvetet misstolkat vår artikel som ett ställningstagande för att ge Ryssland veto över svenska säkerhetspolitiska beslut och för att visa en lättkränkt Putin hänsyn. Vi tillskrivs alltså en helt absurd ståndpunkt! Sverige bör givetvis styra fritt över sin säkerhetspolitik! Denna politik utformas dock inte i ett vakuum. All säkerhetspolitik är med nödvändighet en anpassning till hur andra stater beter sig och kan tänkas bete sig. Alltså: när våra kritiker tycker att Sverige ska gå med i Nato på grund av ryskt agerande är det lika mycket en anpassning till Ryssland som vi gör oss skyldiga till när vi skriver att Sverige inte bör gå med i Nato.

Vidare: även våra egna handlingar får konsekvenser. Att öppet uppmana till oförståelse för hur andra stater kan tänkas reagera på svensk säkerhetspolitik är både naivt och farligt. Denna brist på insikt om hur internationell politik fungerar kom allra tydligast till uttryck på DN:s ledarsida (10/6).

Frågan om orsakssamband i internationell politik är komplex. Det är inte ovanligt att just de säkerhetspolitiska problem som en stat försöker hantera paradoxalt nog förstärks genom statens eget agerande. Resultatet är vad som brukar kallas ett ”säkerhetsdilemma”. Säkerhetsdilemman uppkommer inte minst genom att antagonistiska identiteter skapas och sprids i relationer mellan stater. Det finns alltså en god anledning till varför ämnet vi forskar inom heter ”internationella relationer”.

Med vår artikel ville vi punktera den växande tvärsäkerheten att ett svenskt Nato-medlemskap helt oproblematiskt gynnar svensk säkerhet. Vi är övertygade om att ett svenskt Nato-inträde tvärtom skulle bekräfta den nygamla ryska stormaktsidentitet som nu är i vardande. Det skulle alltså befästa ryska hotbilder och ge Putin ytterligare en anledning att elda på rysk upprustning och aggressivitet. En svensk debatt som alltmer enögt propagerar för ett svenskt Nato-inträde blir därför långt mer användbar för den ryska statsledningen än någonsin vår egen artikel.

När vi läser de repliker som har inkommit blir det tydligt att den svenska Nato-debatten endast i mycket ringa omfattning handlar om att göra Sverige så säkert som möjligt. Även denna debatt kan därmed ses som ett uttryck för en identitetspolitik som drivs på av rädslor och hotbilder. Trots sin relativa försvagning framställs Ryssland som ett växande hot. I stället för att visa något som helst intresse för denna paradox lutar sig Nato-förespråkarna mot en ytterst förenklad logik: Nato är anti-Ryssland; alltså måste Sverige gå med i Nato. På samma sätt tillåts bara två positioner existera i den svenska debatten och allt annat reduceras till dem: realistisk Nato-vän eller naiv förespråkare för alliansfrihet (alternativt ”Putin-kramare” eller till och med ”landsförrädare”).

Eftersom vi själva forskar om kopplingen mellan identitet och säkerhetspolitik borde vi inte vara förvånade, men vi hade hoppats att debatten efter vår artikel skulle bli mer nyanserad. För många debattörer verkar det genuint svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: Ja – utvecklingen i Ryssland är på många sätt skrämmande, men samtidigt är den svenska Nato-debatten oroväckande ensidig. Växelspelet dem emellan kan få särskilt allvarliga konsekvenser. Vi bör därför försöka förstå logiken i ryskt agerande, och andra staters inverkan på detta. Det betyder dock inte att vi ska ge Ryssland något som helst veto över svensk politik.

Inte heller ska vi ursäkta rysk aggression. Sverige bör fortsätta kritisera ryska illgärningar och agera aktivt för att stärka marginaliserade grupper och röster i det under Putin hårt åtgångna ryska civilsamhället. Ett svenskt Nato-medlemskap är knappast rätt väg att gå då det snarare skulle föra oss tillbaka till en Kalla kriget-mentalitet, baserad på stark öst-västlig antagonism och uppblåsta hotbilder.

Vi hoppas avslutningsvis att Nato-vänliga politikers uppmaningar till debatt inte är ett förklätt försök att stänga igen densamma. För att det inte ska bli fallet måste fler debattörer träda fram och erbjuda analyser som ifrågasätter och nyanserar Nato-förespråkarnas förenklade argumentation.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.