Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Repliker

”Nato-förespråkarnas konsekvensanalys brister”

Jag håller med mina UD-kolleger om att den inrikespolitiska repressionen i Ryssland har ökat sedan 2003 och att den ryska utrikespolitiken hårdnat sedan 2007. Poängen i min debattartikel var att Ryssland är som det är och att Sverige på grund av sitt läge måste ta hänsyn till det. Det är naivt att vifta bort allt som ryssarna gör som grov propaganda, skriver Sven Hirdman.

Min debattartikel på DN Debatt med rubriken "Tio myter och missförstånd om svensk säkerhetspolitik" (19/6) har föranlett en livlig debatt. En längre replik har skrivits av mina UD-kolleger Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Peterson den 22 juni. Många kortare kommentarer, positiva såväl som negativa, har gjorts direkt till artikeln på nätet.

Mina tre UD-kolleger slår in öppna dörrar, när de kritiserar mig för att inte ha redogjort för alla negativa tendenser i rysk politik. Syftet med min artikel var inte att skildra rysk politik, utan diskutera Sveriges säkerhetspolitik i den nya situation i vilken vi befinner oss och huruvida det stärker vår säkerhet eller inte att gå med i Nato. Detta skulle ske på det begränsade utrymmet av 6 800 tecken i papperstidningen, vilket gjorde att jag i stenstil fick hålla mig till de mest väsentliga argumenten.

Beträffande utvecklingen i Ryssland håller jag med Bertelman, Molander och Peterson att den inrikespolitiska repressionen har ökat sedan 2003 och att den ryska utrikespolitiken har blivit hårdare sedan 2007.

Vad gäller Ukraina har jag offentligt kritiserat Ryssland för dessa folkrättsbrott:

1. Man lät våren 2014 sina militärer agera utanför basområdet i Sevastopol, vilket utgjorde militär aggression mot Ukraina.

2. Den ryska medverkan till folkomröstningen på Krim och den därefter följande annekteringen av Krim och Sevastopol stred mot Ukrainas författning och utgjorde en direkt inblandning i Ukrainas inre angelägenheter.

3. Den ryska militära närvaron vid och innanför Ukrainas östgränser är ytterligare en grov inblandning i Ukrainas angelägenheter. Även om huvuddelen av den militära verksamheten utövas av de rysk-ukrainska separatisterna, är det ingen tvekan om att Kreml skulle kunna sätta stopp för denna verksamhet, om man ville.

4. Därtill kommer att den ryska statens anspråk på att skydda alla etniska ryssar varhelst de befinner sig milt sagt är folkrättsligt tvivelaktigt.

Poängen i min artikel i DN var dock att Ryssland är som det är och att Sverige på grund av sitt läge måste ta hänsyn till det, när vi utformar vår säkerhetspolitik. Det är naivt och kortsynt att vifta bort allt vad ryssarna säger och gör som grov propaganda som vi inte behöver bry oss om. Det gäller särskilt en sådan allvarlig sak som att Nato genom svenskt och finskt medlemskap skulle komma ännu närmare Ryssland.

De tre ambassadörerna är förespråkare för ett svenskt medlemskap i Nato och dessförinnan av genomförande av ett så kallat värdlandsavtal mellan Nato och Sverige. Vad som förvånar mig i Nato-förespråkarnas argumentation är att de, bortsett från en anti-rysk reflex, inte kan göra en ordentlig konsekvensanalys av vilka följder den av dem förespråkade politiken skulle få för Sveriges utrikespolitiska situation i fredstid här i Östersjöområdet, respektive hur det skulle påverka oss i en konfliktsituation.

De som vill veta mer om mina argument mot svenskt medlemskap i Nato hänvisar jag till ett anförande som jag höll på ABF den 19 maj i år.

I flera av kommentarerna till min debattartikel hävdas att jag är jävig därför att jag sitter i en rysk institutstyrelse, där utrikesminister Lavrov är ordförande. Sakförhållandet är följande:

För fem år sedan gav Ikea, som har stor affärsverksamhet i Ryssland, Moskvas statliga institut för internationella relationer, MGIMO, en donation på flera miljoner dollar för att Institutet skulle utveckla metoder för att dels bekämpa korruption i Ryssland, dels höja den internationella ratingen för ryska universitet. Ikea bad mig att jag skulle bevaka donationsmedlens användning genom att ingå i Institutets fondstyrelses råd, Board of Trustees, vilket borde anses vällovligt ur alla tänkbara svenska synpunkter. I detta organ sitter ett 10-tal donatorer, officiella ryssar och några utlänningar. Eftersom MGIMO lyder under ryska UD, MID, är utrikesminister Lavrov ordförande i detta råd. Jag sitter på ett svenskt mandat och får ingen ersättning från ryskt håll. Jag har en kontrollfunktion och är inte i beroendeställning till någon. Uppdraget upphör för övrigt i höst.

Det felaktiga och insinuanta påståendet att jag går ryska statens ärende har sedan en tid framförts av personer som ogillar mina synpunkter på svensk och rysk säkerhetspolitik. Guilt by association kallas det på engelska. Jag vill här citera Olof Palme: Kritisera gärna mina åsikter men tafsa inte på min heder.

Några ekonomiska eller andra materiella intressen har aldrig någonsin påverkat mina bedömningar beträffande Ryssland eller svensk säkerhetspolitik. Jag har över femtio års erfarenhet av och kunskaper om svensk, rysk och internationell politik. Det, och inget annat, utgör grunden för mina ställningstaganden. Mitt främsta syfte är omsorgen om Sveriges säkerhet, vilket jag visade när jag var ansvarig för att driva igenom Jas-beslutet 1979-1982.

För övrigt har andra av mina ambassadörskolleger uppdrag som ordförande i den svensk-israeliska handelskammaren, i vänskapsförbundet Sverige-Finland, i en japansk stiftelse och så vidare, allt för att bidra till utvecklingen av förbindelserna med sina tidigare anställningsländer, om vilka de har goda kunskaper. Det är helt naturligt och positivt utan att man behöver ifrågasätta någons integritet.

I andra kommentarer har ifrågasatts varför jag inte talar mer om behovet av ett starkare svenskt försvar. Det berodde på att jag inte hade utrymme för det i DN. Jag är en varm försvarsvän och anser att Sverige i dagens spända läge bör lägga betydligt större resurser på ett modernt och flexibelt totalförsvar än vad regeringen hittills föreslagit.

Jag tycker att det är bedrövligt att den viktiga debatten om Sveriges säkerhetspolitik har blivit så emotionell och kortsynt – för eller emot Ryssland, för eller emot Nato. Det är flera för Sverige mycket allvarliga frågor som måste diskutera med omsorg:

• Hur skall vi förhålla oss till Ryssland?

• Hur påverkar det spända läget i Östersjöregionen Sverige?

• Hur skall vi förhålla oss till Nato och hur förhåller Ryssland sig till Sverige?

• Hur långt kan vi driva samarbetet med Nato utan att uppfattas som medlem av militäralliansen?

• Vilka skulle konsekvenserna bli av ett svenskt medlemskap i Nato?

• Vad kan vi göra de nordiska länderna emellan, respektive Sverige och Finland bilateralt?

• Vad har vi för åtaganden gentemot de baltiska staterna?

• I vilken utsträckning skyddas vi av EU:s solidaritetsklausuler respektive av vårt bilaterala samarbete med USA?

För att besvara dessa frågor och komma fram till en ny nationell samsyn om Sveriges säkerhetspolitik behövs, som utrikesminister Wallström sade häromdagen, ingen särskild Nato-utredning utan en bred offentlig debatt i Sverige. All dokumentation och information ligger redan på bordet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.