Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Repliker

”Natomotståndarna blandar och blundar”

REPLIK. Ett antal motståndare till svenskt Nato-medlemskap fortsätter att blanda bort korten (DN Debatt 7/8), genom att blunda för väsentliga förändringar och önsketänka om det förgångna, vilket som väntat mynnar ut i slutsatsen att ett medlemskap i Nato inte är lösningen på Sveriges säkerhetsproblem, skriver 12 försvarsdebattörer.

Som skäl anförs att terrorismen har visat sig vara ett värre hot för våra samhällen än Ryssland, och att dagens Ryssland kan inte jämställas med Sovjetunionen. Som om den internationella terrorismen gjorde riskerna med den ryska politiken mindre! Så egenartat resonerat: att det på grund av terrorismen skulle vara fel att uppmärksamma de risker den ryska politiken medför! Författarna missar de förändringar som ägt rum på tre håll under de senaste femton åren

Ryssland är förvisso inte Sovjetunionen. Men Ryssland under Putin är tilltagande auktoritärt, dominerat av säkerhetsstrukturerna och präglat av en medvetet odlad antagonism visavi det öppna västerlandet. Genom att söka sin legitimitet inte i nationens välstånd utan i militär upprustning och patriotisk mobilisering mot en förment fientlig omvärld har den ryska ledningen visat att den på överraskande och oberäkneliga sätt kan utgöra en fara för sina grannar.

Detta har inget med Natos förmenta provokationer att göra. Den ryska regimens problem med Europa är inte vad Europa gör utan vad Europa är: en transparent, demokratisk och framgångsrik styrelseform, syftande till integration genom konsensus, och därtill på Rysslands tröskel, vilket utövar en konstant lockelse på de grannar som Ryssland vill dominera. Europas existens är ett inrikespolitiskt problem för det nuvarande Ryssland. Därför blir det ett mål att undergräva den europeiska modellens funktionsduglighet och attraktionskraft.

Vad gäller den europeiska integrationen tycks Nato-motståndarna blunda för två uppenbara konsekvenser.

Vi är medlemmar i en politisk allians byggd på värdegemenskap och säkerhetspolitiskt baserad på dubbla solidaritetsklausuler. Vi är en del av väst. Tanken att vår militära alliansfrihet skulle ge någon slags fristående plattform med eget förtroendekapital att verka för avspänning hör hemma i minnen från fornstora dagar. Däremot ger vårt EU-medlemskap en möjlighet att verka för säkerhetspolitiska initiativ inom vår naturliga gemenskap, där mer än tre fjärdedelar av medlemmarna också är Nato-medlemmar.

Den andra konsekvensen är att dessa länder valt att prioritera just Nato som sin gemensamma samarbetsform för militär säkerhet. Medlemskap i Nato uppfattas som ett skarpt kriterium för möjligheten att gemensamt planera och förbereda ett försvar mot ett militärt angrepp.

Förändringarna i Sveriges försvar står inte i centrum för författarnas diskussion, men inte heller de torde bestrida att vi, ifall angripna, är beroende av hjälp från ’’partners’’, det vill säga Nato. Men eftersom vi inte vill vara medlemmar i Nato, kan vi inte vara säkra på att hjälp kommer i rätt tid eller i rätt form. Vi begränsar också själva vår förmåga att förbereda, planera och därmed påverka hur denna hjälp skall utformas. Vårt alternativ tycks istället bli att sådan planering som inte kan ske med Nato får genomföras i skymundan, i bilaterala former, åtminstone med Finland, och vem vet, kanske med USA? Men då utan garantier.

Tanken att Sverige skulle spela någon självständig, ’’obunden’’ roll vid sidan av de existerande gemenskaperna främjar inte stabiliteten. Vad som saknas är större klarhet och förutsägbarhet. Vår alliansfrihet ökar i sin nuvarande form tvetydigheten i den svenska politiken. Därmed inbjuds till testande, påtryckningar och kanske utpressning, i en gråzonslogik som också inbjuder till felkalkyler och instabilitet.

Naturligtvis skall man ha en konstruktiv dialog med Ryssland. Författarna beklagar att vi har mindre av sådan än nästan alla andra EU-medlemmar och pekar på Finland. Men tre fjärdedelar av EU:s medlemmar är Nato-medlemmar, och det hindrar dem ingalunda från att ha en dialog med Ryssland. I några fall underlättar nog den trygghet som Nato-medlemskapet ger en sådan dialog. De två frågorna är helt enkelt inte kopplade på det sätt som författarna antyder.

Våra problem med Rysslandsdialogen har att göra med något annat, som helt saknas i författarnas artikel, nämligen en värderingsbaserad utrikespolitik. Säkerhetspolitiken skall vara intressebaserad, liksom Rysslandspolitiken, men försvaret av våra värderingar hör också hit, och det påverkar möjligheterna till dialog till Ryssland. Men att en sådan dialog ligger i vårt intresse är uppenbart – precis som ett Nato-medlemskap.

DN Debatt. 7 augusti 2016

Debattartikel

Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Ulf Hjertonsson och Krister Kumlin:
”Terrorismen större hot mot Sverige än Ryssland”

Repliker

12 försvarsdebattörer:
”Natomotståndarna blandar och blundar”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.