Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Repliker

”Oseriös skrämselpropaganda om assistansen”

REPLIK DN DEBATT 7/2. Stig Svensson har utrett assistansfusket och kommit fram bland annat till att Försäkringskassan bör få ökade möjligheter att kontrollera misstänkta individer och företag. Det är utmärkt. Jag har inga invändningar mot det men däremot stora frågetecken kring hans resonemang om att kostnaderna för assistansen kan komma att fördubblas på 30-40 år, skriver Bengt Westerberg.

I löpande priser är det självklart att kostnaderna inom denna tid kommer att fördubblas. Med samma antal assistansberättigade och samma antal timmar per assistansberättigad som i dag kommer kostnaderna att fördubblas därför att lönerna stiger för dem som arbetar som personliga assistenter.

Men det är knappast det Svensson vill säga. Han menat snarare att kostnaderna i fasta priser kan komma att fördubblas, det vill säga i praktiken att antalet timmar per assistansberättigad fördubblas. Hur rimligt är det antagandet?

Timmarna uppgår i dag (enligt Svensson) till 129 timmar i veckan. I praktiken ges assistans under i genomsnitt cirka 112 timmar av veckans 168 timmar, i princip under veckans vakna timmar. Självklart finns en variation bland assistansberättigade: en del behöver assistans också nattetid och andra inte under alla vakna timmar. Skillnaden mellan 129 timmar och 112 beror på att assistansberättigade har dubbel assistans under ett antal timmar.

Det antal timmar per vecka som assistans ges har ökat från 68 timmar 1995 till dagens 112 timmar. En del av ökningen beror på att assistanspopulationens sammansättning har förändrats. Andelen med intellektuella funktionsnedsättningar har ökat och andelen med fysiska funktionsnedsättningar minskat. Den första gruppen behöver ofta fler timmar. Det är också många med mindre timbehov som har förlorat sin ersättning. Det höjer automatiskt genomsnittet för dem som har den kvar. Dessutom har den allmänna standarden i samhället, Till exempel mätt med reallöneutvecklingen, ökat med över 60 procent. Är det inte ganska rimligt att timmarna, åtminstone upp till en viss nivå, hänger med i standardutvecklingen? De här tre faktorerna förklarar timutvecklingen hittills.

Stig Svenssons spekulerar i en fördubbling av timmarna under 30-40 år, det vill säga upp till 258 timmar i veckan. Det skulle i genomsnitt innebära assistans dygnet runt och dubbel assistans under tre fjärdedelar av de vakna timmarna. Det finns ingenting i utvecklingen hittills som stödjer ett sådant antagande. Det framstår inte som seriöst utan bara som skrämselpropaganda.

Vi måste också fråga oss vad alternativen till assistans är. Vi talar här om personer vara behov inte ändras av att assistansersättningen begränsas.

Stig Svensson kallas ämnessakkunnig. Kanske är han sakkunnig när det gäller att bekämpa fusk, men knappast när det gäller funktionshinderpolitik.

I många fall finns det överhuvudtaget inget realistiskt alternativ. När den statliga assistansersättningen har dragits in har den i ungefär hälften av fallen ersatts av kommunalt beviljad assistans. I genomsnitt har det skett med något färre timmar, vilket naturligtvis innebär att brukarnas rörelsefrihet ändå har begränsats.

För vuxna finns i huvudsak två andra alternativ, som vanligtvis är ännu sämre. Det ena är hemtjänst. De bor kvar i egen bostad och får besök av hemtjänsten några gånger om dagen. Vätskeintag och toalettbesök får anpassas till hemtjänstens besök. Möjligheterna att ta sig utanför hemmet begränsas kraftigt. Det andra är någon form av institutionsboende, Till exempel en gruppbostad. Det innebär i regel att de tvingas dela boende med personer de inte själv har valt och att de hänvisas till gemensamma aktiviteter som utformas av personalen. Ibland kan ledsagarservice och kontaktpersoner något öka handlingsfriheten, men kommunerna är ofta snåla med sådana kompletterande insatser.

För barn och barnfamiljer handlar det ofta om att lägga över ett större ansvar på föräldrarna, i praktiken oftast mammorna. Konsekvenserna i form av minskat förvärvsarbete, minskade inkomster, sjukskrivningar, förtidspensioneringar och höga sociala kostnader är väl kända. Även för barn kan det i flera fall än i dag bli aktuellt med institutionsplacering. (När assistansen infördes 1994 kunde 700 barn flytta hem från institutioner.)

Det kan antas att de alternativa insatserna i kommunerna med den standard som i dag erbjuds är något billigare för stat och kommun än den statliga assistansersättningen, men i genomsnitt handlar det om en besparing på netto kanske tio procent. Den besparingen sker till priset av en väsentlig standardförsämring för brukarna.

Stig Svensson kallas ämnessakkunnig. Kanske är han sakkunnig när det gäller att bekämpa fusk, men knappast när det gäller funktionshinderpolitik.

DN Debatt.7 februari 2018

Debattartikel

Stig Svensson, regeringens utredare:
”På sikt kan kostnaden för personlig assistans dubblas”

Repliker

Bengt Westerberg, socialminister 1991–94, fd partiledare Liberalerna:
”Oseriös skrämselpropaganda om assistansen”

Maria Persdotter, förbundsordförande i RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar:
”Det pågår en skrämmande nedmontering av reformen”

Slutreplik av Stig Svensson:
”Orimligt låta brukaren snurra runt mellan olika myndigheter”

Läs fler artiklar på DN Debatt. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.