Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-07 03:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/overtygande-skal-saknas-att-overge-overskottsmalet-just-nu/

Repliker

”Övertygande skäl saknas att överge överskottsmålet just nu”

SLUTREPLIK DN DEBATT 17/11. Fredrik Olovssons argumentation i repliken är rent partipolitisk. Han saknar ett övertygande skäl till varför regeringen ska överge överskottsmålet just nu. Vi baserar vår analys på de svenska och internationella erfarenheterna av de offentliga kostnaderna av en djupare ekonomisk kris, skriver Fredrik N G Andersson och Lars Jonung.

Vår artikel där vi slår vakt om överskottsmålet har fått tre repliker: en från Fredrik Olovsson, socialdemokratisk ordförande i Riksdagens finansutskott, en annan från Markus Kallifatides och Elisabeth Lindberg, verksamma i den socialdemokratiska föreningen Reformisterna, och en tredje från Andreas Bergström vid den liberala tankesmedjan Fores.

Fredrik Olovsson inleder med ett passionerat försvar av stabila statsfinanser. Här delar vi helt hans syn. Därefter hävdar han att dagens offentliga skuldnivå är tillräckligt låg. Vi kan följaktligen överge överskottsmålet för ett balansmål. Ett sådant mål innebär att staten går med underskott eftersom dagens överskott i de offentliga finanserna finns huvudsakligen i pensionssystemet. Detta skulle kräva ökad statlig upplåning.

Olovssons argumentation är rent partipolitisk. Han saknar ett övertygande skäl till varför regeringen ska överge överskottsmålet just nu. Vi baserar vår analys på de svenska och internationella erfarenheterna av de offentliga kostnaderna av en djupare ekonomisk kris. Då tar vi också hänsyn till de negativa kriseffekterna på välfärden och den politiska sammanhållningen.

Med hjälp av lärdomarna från historien finner vi att en offentlig skuldnivå på 25 procent av BNP är ett lämpligt mål för Sverige. Först när vi nått detta skuldmål, kan vi lämna överskottsmålet och byta till ett balansmål. Den offentliga sektorn har då ett så pass stort finanspolitiskt utrymme att den framgångsrikt kan möta en framtida kris. Erfarenheten pekar på att åtstramning under kris drabbar svaga grupper. Det vill vi undvika.

Olovssons argument för större offentliga utgifter finansierade genom ökad upplåning liknar de som Kallifatides och Lindberg för fram. Enligt dem har den offentliga sektorn sparat för mycket i stället för att satsa på den offentliga välfärden. Sjukvård, kollektivtrafik, skolan har drabbats. Ojämnlikheten har ökat.

Här är det viktigt att notera att kommuner och landsting under 2000-talet har ökat sin upplåning med 384 miljarder kronor. Dessa pengar har använts till offentliga investeringar. De total offentliga konsumtionsutgifterna har ökat med 22 procent i reala termer, det vill säga efter att vi räknat bort inflationen. Per person motsvarar detta en ökning med 7 procent under samma tidsperiod. Det har alltså skett betydande satsningar på den offentliga välfärden inom det finanspolitiska ramverket.

Naturligtvis går det att hävda att utgifterna borde ha ökat mycket mer, men svenska folket valde i stället att rösta fram regeringar som sänkte skattetrycket med motsvarande 5 procentenheter – även detta inom det finanspolitiska ramverket. Hade väljarna valt en annan regering som behållit det tidigare skattetrycket så hade de offentliga utgifterna kunnat vara mellan 150 till 200 miljarder kronor högre i dag.

Det finns ingen konflikt mellan höjda offentliga utgifter och dagens finanspolitiska ramverk. Större utgifter måste helt enkelt mötas med högre skatter som finansierar utgiftsökningen. Det vore att fara med osanning inför väljarna att hävda att det går att få mer offentlig välfärd utan att behöva betala för den. Någon måste alltid betala, antigen i dag eller i framtiden. Olovsson, Kallifatides och Lindberg väljer att skicka notan vidare till framtida generationer. Vi menar att det är ärligare att betala för dagens konsumtion med dagens skatteintäkter.

Andreas Bergström resonerar på ett helt annat sätt än Olovson, Kallifatides och Lindberg. Han vill behålla skuldankaret och är öppen för att den offentliga sektorn ska ha en låg skuldkvot för att kunna möta en framtida kris. Samtidigt vill han begränsa förmögenhetsuppbyggnaden i den offentliga sektorn genom att komplettera skuldmålet med ett tillgångstak. På kort sikt vill han även se ökad upplåning för att kunna genomföra en skattereform.

Vi förstår hans argument om begränsning av statens förmögenhet. Detta är helt förenligt med vårt mål om en låg offentlig skuld på 25 procent av BNP. Som vi skriver i vår artikel vill vi överge överskottsmålet först när den offentliga skulden nått den nivå vi anser ge oss trygghet inför en framtida djup kris.

Det finns således ingen motsättning mellan en låg bruttoskuld som ett krisberedskapsmål och ett tak för statens tillgångar. Vi diskuterar emellertid inte denna aspekt i vår artikel. Är statens tillgångar för stora, så är det rimligt att staten säljer av dessa snarare än att öka sin upplåning. Andreas Bergström bör då ange vilka tillgångar som är lämpliga att säljas. Är det finansiella tillgångar som statens aktier i börsnoterade företag eller är det reala tillgångar som hamnar, kraftverk och vägar?

Vi vänder oss mot Bergströms andra argument att vi ska låna för att genomföra en skattereform som på sikt ska gynna den ekonomiska utvecklingen genom så kallade dynamiska effekter. Problemet med dessa dynamiska effekter är att de är svåra att beräkna. Att i dag kraftigt öka statsskulden i förhoppningen om positiva effekter någon gång i framtiden är knappast förenligt med en trovärdig finanspolitik. Vi riskerar stora permanenta budgetunderskott som framtidens generationer av väljare får betala. En skattereform bör finansieras inom dagens finanspolitiska ramverk.