Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/rattviseaspekten-i-klimatarbetet-behover-fortydligas/

Repliker

”Rättviseaspekten i klimatarbetet behöver förtydligas”

SLUTREPLIK DN DEBATT 18/7. Styrmedlen måste vässas ytterligare och rättviseaspekten i klimatarbetet behöver förtydligas för att trygga den folkliga acceptansen, skriver Mattias Goldmann, vd, Tankesmedjan Fores.

Vi ser grad- snarare än artskillnader i synen på framtida klimatbeskattning mellan oss och Klimatsvaret – CCL Sverige, som förtjänar en eloge för att de med stor uthållighet lyft fram mekanismen ”Avgift och utdelning” (A&U) i klimatarbetet. När riksdag och regering i höst ska enas om en klimatpolitisk färdplan ser vi att ekonomiska styrmedel blir centrala och skickar med fem slutsatser utifrån våra diskussioner. 

1Utdelning säkerställer inte acceptans. CCL påstår att ”Avgift och utdelning tillåter att avgiften på sikt blir precis så hög som klimathotet kräver, utan att vålla folkliga protester, just tack vare utdelningen till alla medborgare.” Men något garanterat samband finns inte; om återbäringen blir lika för alla men inbetalningen skiljer sig väldigt mycket åt finns fortsatt grund för missnöje och protester. Som cyklande lägenhetsbo i storstad skulle jag själv gå kraftfullt plus på systemet, medan många bilberoende låginkomsttagare i glesbygd skulle gå back. Indirekt medger CCL att detta är problematiskt, eftersom de ”föreslår en kraftig differentiering av utdelningen för att kompensera glesbygdsbor”. Men en sådan differentiering är komplex och leder ofrånkomligen till nya rättvisefrågor, bland annat eftersom det är svårt att definiera och avgränsa vad som egentligen är landsbygd och glesbygd. Samtidigt går modellens enkelhet förlorad; ska man ändå differentiera skatten eller återbäringen ligger det nära till hands att använda det ordinarie skattesystemet vars utformning ju ger många möjligheter att gynna eller kompensera grupper i samhället.

2Folklig acceptans kräver inte utdelning. CCL påstår att ”utdelningen är nödvändig för att få folkligt stöd för den snabbt stigande koldioxidavgift som nu krävs.” Någon täckning för detta påstående redovisar de inte - Sverige har redan världens högsta koldioxidskatt, och den har mycket hög acceptans trots att medlen går till statskassan. Skatten infördes redan 1991, långt innan medvetenheten om klimathotet blivit särskilt allmän och innan rekordhettan, torka, bränderna och missväxten som nu varnar oss för vad som kan bli det nya normala om vi inte agerar snabbt. Det rimliga är att acceptansen ökat för åtgärder för minskade utsläpp, tvärtemot den logik CCL hävdar.

3 Hjälp medborgarna att göra rätt. ”Det ska vara lätt att göra rätt” är en populär devis i klimatarbetet, men ännu är det klimatsmarta ofta krångligare och dyrare. Den som vill ta tåget i Europa i stället för att flyga, får anstränga sig extra. Den som tar bilen till jobbet får 18.50 kronor i milersättning, den som cyklar får inget – här finns mycket kvar att göra för att systematiskt stimulera de hållbara valen. I detta läge bör man också tillåta sig att ur klimatperspektiv fundera på vad som händer om man som medborgare i samband med skatteåterbäringen strax innan semestern får en check på säg 10.000 kronor för en familj. Sätter man upp ett par solceller på taket för pengarna, eller köper man en solresa? Om pengarna används till klimatskadliga beteenden, går givetvis stora delar av klimatnyttan om intet, och eftersom det är bråttom att minska utsläppen kraftfullt bör man vara rätt säker på att detta inte sker innan man på allvar pläderar för att i klimatets namn skicka ut pengar till oss alla. 

4 Värna koldioxidskatten i närtid. Kanada inför A&U för att få någon form av federal beskattning av koldioxid. Sverige har redan världens högsta koldioxidskatt, och de omfattande summor staten får in denna väg används i budgeten. Skulle de delas ut till medborgarna, uppstår ett omfattande hål i budgeten. Det vore extra olyckligt de kommande åren, när Sverige står inför stora investeringar som politiken redan enats om, samtidigt som vi av allt att döma är på väg in i en lågkonjunktur som i sig urholkar statskassan. Därtill kan det behövas nya klimatrelaterade utgifter, både för en allt dyrare klimatanpassning och för att säkerställa vår ledning i omställningsarbetet. Att i det läget betala tillbaks koldioxidskatten till medborgarna för oss mot en kraftigt reducerad statsapparat. A&U kan då rimligen enbart användas för eventuella höjningar av koldioxidskatten, men även där bör politiken fråga sig om det bästa man kan göra för klimatet med insamlade medel är att skicka tillbaks dem.

5 Se bortom koldioxidskatten. Även CCL:s påstående att det nu krävs en snabbt stigande koldioxidavgift är problematiskt. Användningen av fossila bränslen ska nu snabbt och kraftfullt minska; Sverige ska enligt regeringsförklaringen bli världens första fossilfria välfärdsland. På några års sikt uppstår därmed ett hål i statsbudgeten på tiotals miljarder i uteblivna bränsleskatter, oavsett vilken nivå koldioxidskatten ligger på. I närtid urholkas statskassan om koldioxidskatten betalas tillbaks, längre fram i tiden urholkas den av att det inte finns så mycket koldioxid kvar att beskatta. Därför är det hög tid att fokusera på andra miljörelaterade intäkter, vilket förhoppningsvis blir en viktig fråga i den genomgripande skattereform som ingår i fyrpartiöverenskommelsen. Redan nu handlar nästan alla förslag om hur vi snabbt ska minska utsläppen om annat än att snabbt höja koldioxidskatten; skärpt reduktionsplikt för biodrivmedel, trafikslagsneutralt reseavdrag, utökad bonus malus för personbilar och längre fram andra fordon, satsningar på pendeltåg och annan kollektivtrafik, utbyggt bredband för att underlätta distansarbete och mycket annat. På detta bör vi bygga vidare – inte ensidigt på koldioxidskatten som är tänkt att urholka sig själv.

När Sverige i höst ska få en långsiktig klimatpolitisk färdplan, blir avgift och utdelning knappast en bärande del. Det är i grunden rimligt av politiken eftersom det kanadensiska försöket är behäftat med så många problem och frågor och utgår från en helt annan verklighet än våran. Men tack vare Kanadas arbete och den diskussion det gett upphov till i Sverige, kan vi mycket bättre än förut betona rättviseaspekten i omställningen. I klimatarbetet ska alla vara med.