Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/replikerna-avslojar-ett-forakt-for-universiteten/

Repliker

”Replikerna avslöjar ett förakt för universiteten”

SLUTREPLIK DN DEBATT 12/5. Replikerna på vår artikel utgör en beklämmande misstroendeförklaring mot universitet och högskolor, stundtals övergående i förakt, skriver forskarna Patrik Hall och Ulf Sandström.

En nattsvart bild förmedlas; om universitet får bestämma själva hamnar de hjälplöst i händerna på okunniga och maktfullkomliga rektorer, provinsiella makthavare och jävsstrukturer där meritokratin skjuts åt sidan. Allt detta försåvitt inte forskningsråden griper in och korrigerar. Någon tillit till forskarna och universitetssystemet går inte att spåra.

Tillit och kollegialitet är annars styrningsformer som mött ökat intresse under senare år. En av de som replikerat på vår artikel är den förre huvudsekreteraren i ett av VR:s ämnesråd, Kerstin Sahlin, som i sin bok ”Kollegialitet – En modern styrform” (2016) skrivit om just detta. Men nu, endast tre år senare, hävdar hon och andra medlemmar av Vetenskapsakademien att om universiteten får ökade resurser på forskningsrådens bekostnad blir effekten nepotism och ökad politisk styrning. Vi får helt enkelt inte ihop det fagra talet om kollegialitet med den nedlåtande synen på universitet.

Vi menar att det snarare är i rådsstrukturen som särintressena finns. Politiker och byråkrater kan sätta in stöten när det är något de vill ha, tvärtemot den förhoppning som fanns när råden inrättades. De ”fria” forskningssatsningarna är i stor utsträckning också inlemmade i en struktur där forskare via ansökningsmallar i förväg detaljerat måste ange vad projektet ska få för resultat, vilket i princip är omöjligt när det gäller forskning.

Kostnaderna för detta ansökningsskrivande ligger numera i miljardklassen. När enbart en tiondel av ansökningarna finansieras är det rationellt att inte söka alls.

Om vi i stället går över till att stödja kollegiala miljöer och personer – inte projekt slipper vi ifrån mycket av detta slöseri med tid och användande av utomvetenskapliga kriterier som påverkar forskarna negativt. Visar det sig att forskaren har framgång enligt vanliga indikatorer, det vill säga producerar artiklar och böcker, kan hon ges tillit att fortsätta forska. Att som i dag lägga 20 procent av tiden på projektidéer som inte blir av är alltför ineffektivt. Kostnaderna för detta ansökningsskrivande ligger numera i miljardklassen. När enbart en tiondel av ansökningarna finansieras är det rationellt att inte söka alls.

Vetenskapsakademien säger att VR har ett ”transparent utvärderingssystem”, men förklarar inte vad det består av. Redan Wennerås och Wold (1997) visade att nepotism var ett grundproblem i råden och Sandström & Hällsten (2008) följde tio år senare upp och kunde visa att jäv fortfarande var ett framträdande problem. I dag görs samma typ av undersökningar på ERC (European Research Council) och mönstret består; jäv och diskriminering av kvinnor (Schiffbaenker et al 2019; Van den Besselaar & Sandström 2018).

Om det vore så att rådens medel gick till högkvalitativ forskning, som generaldirektör Stafström hävdar i sin replik, då skulle saken vara i ett annat läge. Men hans egen analysavdelning har gjort undersökningar som visar att så inte är fallet. I en väl underbyggd studie (intern, ej webbpublicerad, 2015–03–02) framkommer att de artiklar som tackar VR endast har en marginellt högre citeringsgrad än andra artiklar. De toppciterade artiklarna tackar andra och inte VR. Det framkommer också att bland de bästa avslagna ansökningarna finns högproduktiva personer som antagligen arbetade inom ”fel” område eller vid ”fel” lärosäte; om det saknas representanter för en sökandes lärosäte eller ett område i beredningsgruppen är hon eller han oftast chanslös.

Hur kan det komma sig att de mindre lärosätena fortsatt accepterar detta? Och varför ifrågasätts inte detta icke-transparenta system med begränsade, eller till och med skadliga, resultat?

Vårt förslag är i stället att använda kollegialitet och öppenhet som medel för kvalitet, och att göra detta inom ramen för universitetet.

Det som är möjligt i andra länder borde också vara möjligt här. Holländska och danska universitet har länge legat på cirka 30 procent externfinansiering. De resurser som dessa universitet har rådighet över får en stark utväxling i toppubliceringar.

Det som är möjligt i andra länder borde också vara möjligt här. Holländska och danska universitet har länge legat på cirka 30 procent externfinansiering. De resurser som dessa universitet har rådighet över får en stark utväxling i toppubliceringar. Länder som Sverige och Finland har den omvända situationen, den direkta finansieringen av forskning i Sverige ligger bara på 30–40 procent och den externa på 60–70 procent. Detta har till följd att Sverige har en svag citeringsgrad och svag utväxling i toppubliceringar.

Vi menar att om svenska universitet får sina forskningsmedel direkt från staten kommer det snart att gå åt rätt håll. I stället för projekt och externa beroenden kan finansiering av personer och en förbättrad forskningskultur börja ta form. Fakultetskollegierna blir centrum för en aktiv forskningsplanering och varje universitet kan bidra med arbetsformer som gynnar den vetenskapliga produktionen och hur den kan fungera tillsammans med undervisningsuppdraget. Universitetet går från att vara ett forskarhotell till att bli dynamiska forskningsmiljöer med ett långsiktigt åtagande och ansvar för den enskilde forskaren.

Universitetet går från att vara ett forskarhotell till att bli dynamiska forskningsmiljöer med ett långsiktigt åtagande och ansvar för den enskilde forskaren.

Det är alltså fakultetskollegierna, inte rektorer, som ska ges makt över forskningsresurser. Vi tror på ett system som prövar flera olika varianter. Forskning bör ingå i tjänsten och för de som vill forska på heltid måste möjligheterna öka att söka tidsbegränsade tjänster där de kan forska fritt – så ser systemet ut i Danmark och det ger utslag i prestationer.

Resterande medel kan fördelas efter flera olika modeller. Vi har tillit till professionen forskare och vet att det finns många förslag, från regelrätta lotterier som i dag används av några internationella prestigefinansiärer, till att sätta upp internationella utvärderare vart sjätte år, som görs exempelvis i Holland.

Vi kan bara konstatera att svågerpolitikens banérförare ryckt ut till rådens försvar. De anser att allt är bra, att det inte finns några fel på dagens system, ”den enda vägen” råder. Leder denna enda väg till en progressiv framtid för svensk forskning? Svaret får läsaren avgöra.