Repliker. ”Restriktioner mot flyg kan göra snabbtåg nödvändiga”

Med de utgångspunkter Maria Börjesson, Jonas Eliasson och Per Kågeson har, är de svenska planerna på höghastighetsjärnvägar självfallet samhällsekonomiskt vansinne (DN Debatt 1/1). Det är också uppenbart att klimatnyttan av höghastighetståg är liten.

Till detta kan läggas att spåren ‒ för att kunna tillåta de höga hastigheter som är projektets själva ”raison d’être” ‒ måste läggas som spikraka piskrapp över landskapet utan nämnvärda möjligheter till anpassning efter natur- och kulturvärden.

De skäl som hittills använts för planerna på svenska höghastighetsjärnvägar håller helt enkelt inte.

Samtidigt går det inte att bortse från att vi av klimatskäl måste ställa in oss på att minska flygandet, en kursändring med potentiellt mycket drastiska effekter på det globala utbyte av varor, tjänster, turism med mera som vår ekonomi blivit alltmera beroende av.

Ur detta perspektiv vill jag hävda att det inte är uteslutet att snabbtågen – trots extremt höga kostnader – faktiskt går att försvara, men då sannerligen inte som ett sätt att minska koldioxidutsläppen utan som kanske den enda möjligheten att resa snabbt som återstår när flyget av klimatskäl måste begränsas.

Till de besvärliga paradoxerna hör att flyget från klimatsynpunkt faktiskt är ett mindre problem på de halvlånga distanser upp till 50-60 mil där snabbtåget har störst chans att konkurrera. På dessa korta sträckor kommer planen aldrig upp på sådan flyghöjd att utsläppen av vattenånga, kväveoxider, partiklar med mera adderar till den klimateffekt deras koldioxidutsläpp orsakar.

Eftersom koldioxidutsläppen från både flyget och järnvägstrafiken (via elsystemet) inom EU omfattas av unionens utsläppshandel, har det därför faktiskt (tvärtemot den vanliga uppfattningen) ingen betydelse från klimatsynpunkt om man flyger eller tar tåget till exempel de 40 milen mellan Stockholm och Göteborg.

På längre sträckor gäller andra samband. Flyg till/från destinationer utanför EU omfattas inte av utsläppshandel. Flygningar på längre sträckor sker dessutom i huvudsak på högre nivåer (10 000 meter och uppåt), varvid de utsläpp av vattenånga med mera som på lägre nivåer är harmlösa plötsligt blir ett minst lika stort klimatproblem som koldioxiden. Höghöjdseffekterna kan dessutom inte neutraliseras genom en övergång till förnybart flygbränsle.

På dessa längre sträckor – till exempel från Sverige till de europeiska huvudstäderna – skulle ett rejält utbyggt nät av höghastighetståg kunna betyda att möjligheterna att till exempel upprätthålla tillräckliga kontakter inom EU fortsatt kan bevaras.

Kostnaderna för ett svenskt nät av höghastighetståg kommer, som framgår av Trafikverkets nya kalkyl, att bli mycket höga, men alternativet kan faktiskt vara att möjligheterna till internationella kontakter för företag, forskningsinstitutioner och regeringar ‒ och för turism ‒ radikalt begränsas.

Vilket också skulle kosta väldigt mycket pengar.