Bör de svenska forskningsråden, där forskare får ansöka och i konkurrens kan erhålla anslag för sin forskning efter kollegial bedömning, läggas ner och staten i stället ge dessa i dag mycket omfattande medel direkt som basanslag till landets universitet och högskolor? Detta utomordentligt genomgripande förslag presenterades av forskarna Patrik Hall och Ulf Sandström på denna sida den 12 maj. Vi är långt ifrån övertygade om att deras argumentation håller streck.

De hävdar att det finns ett ”entydigt” vetenskapligt underlag för att konkurrens om forskningsanslag inte leder till bättre resultat. Vi menar att forskningsläget här är betydligt osäkrare än vad de påstår. I en nyligen publicerad artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt visar ekonomen Roger Svensson att det också finns ett betydande antal studier publicerade i mycket välrenommerade vetenskapliga tidskrifter att det förhåller sig precis tvärtom, nämligen att forskningsresultaten ger ”blandade” resultat och att det inte finns någon ”välgjord studie där man funnit att ökade basanslag leder till ökad forskningsproduktivitet”.

Hall och Sundström pekar på problemen med jäv i forskningsråden, det vill säga att de forskare som har att bedöma ansökningar ofta ger förord till den typ av forskning som de själva är bekant med. Detta problem finns förvisso men vi kan inte tro att detta problem skulle bli mindre om rektor och fakultetsledningar ute på varje lärosäte finge göra dessa prioriteringar. 

Tvärtom finns det skäl att befara att partiskhet och lokalt klickvälde skulle bli ett stort problem, inte minst om man betänker de problem som Universitetslärarförbundets rapport ”Ett spel för galleriet? Om anställningsprocesserna i akademin” påvisar. Rapporten visar att anställningar sällan tillsätts med sökande som inte redan är verksamma vid lärosätet, att utlysta anställningar i påfallande många fall söks av extremt få personer och att flera tillsättningar görs redan innan sista ansökningsdag eller inom väldigt kort tid därefter. Att i ett sådant läge ge än mer makt till lärosätenas ledningar förefaller synnerligen betänkligt. 

En av de stora fördelarna med det svenska systemet är att forskarna nästan alltid kan söka medel hos olika forskningsråd, att det finns flera alternativa finansiärer. Anser man sig missgynnad på ett kan man pröva ett annat. Den möjligheten skulle försvinna i Hall och Sundströms modell där forskarna blir hänvisade till sina lokala makthavares gunst.

För att motverka detta föreslår de att varje lärosäte kan ”engagera externa forskare i forskningsbedömningar”. Det innebär i realiteten att varje universitet och högskola skulle inrätta ett litet lokalt forskningsråd för att fördela medel. Det säger sig självt att om forskare från landets alla universitet får konkurrera om tillgängliga forskningsmedel så får man en högre utväxling av de medel som går till forskning än om man bara måste konkurrera med de lokala förmågorna. 

Att detta system med drygt trettio miniforskningsråd skulle leda till en mindre byråkratisk ordning och mindre jävsproblem förefaller dessutom högst osannolikt. Hur ett sådant system skulle hantera de allt viktigare samarbeten mellan forskare på olika lärosäten inklusive utländska lärosäten, vilket är enkelt inom det nuvarande systemet, lämnar författarna osagt. Även här kan man befara en ökad provinsialism med deras förslag.

Hall och Sundström föreslår också att lärosäten skall ges i uppgift att definiera ”strategiska utvecklingsområden”, det vill säga i realiteten bestämma vad forskarna skall forska om. Man förbigår här med tystnad två problem. 

Har dagens universitetsledningar verkligen kompetens att företa dessa prioriteringar? Vi är övertygade om att forskarna själva är mycket bättre på att snabbt identifiera viktiga och samhällsrelevanta forskningsproblem när de söker anslag i fri konkurrens. 

Det andra problemet man förbigår är lärosätenas styrelser som tillsätts av regeringen och som har en klar majoritet av ledamöter som kommer från andra samhällssektorer. Enligt Högskolelagen skall styrelserna ha ”inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs” men deras roll är märkligt frånvarande i Hall och Sandströms artikel. 

Som en studie av Ingenjörsvetenskapsakademin visat är ett problem att många av dessa ledamöter inte har lärosätets bästa för ögonen utan i stället ser sig som representanter för olika särintressen gentemot forskningen. Risken med Hall och Sandströms förslag är att man öppnar dörren för ett korporativt inflytande över forskningen där lokala särintressen får makt att formulera vilken forskning som skall prioriteras.