REPLIK. Ekologisk odling har alltid varit bättre för miljön. Den slutsatsen kan man också dra av rapporten från Livsmedelsverket om man tar fasta på bekämpningsmedelsanvändningen i jordbruket, skriver Artur Granstedt, docent i ekologisk odling.
Torbjörn Fagerström och Jens Sundström drar (DN Debatt 17/7) den motsatta slutsatsen, och tar det som utgångspunkt för ett generellt angrepp på det ekologiska jordbruket. Rapporten från SLV är värdeneutral, den ger en god lägesbeskrivning där det finns starka och svaga sidor hos olika delar av det som kallas ekologisk odling. Men den gör ingen systemutvärdering och värderar inte den helhet med samverkan mellan olika produktionsgrenar som karakteriserar en verklig miljövänlig och resurshushållande ekologisk odling. Den kan alltså inte utgöra någon vetenskaplig grund för den typ av generella slutsatser som Fagerström och Sundström drar.
Självfallet finns det inte svart och vitt. Det finns konventionell odling med små förluster av växtnäringsämnen, det gäller särskilt konventionell spannmålsodling där man kan dosera växtnäringen mycket exakt i förhållande till växtnäringsutnyttjandet. Men de utgör en del av ett produktionssystem där djurhållningen är koncentrerad till stora enheter, särskilt i Sydsverige. Och det är där som vi har de stora näringsförlusterna. Genom specialiseringen har vi har skapat ett förödande systemfel i jordbruket som både förbrukar resurser och skadar miljön. Övergödningen av havet fortsätter så länge vi inte skapar en balans mellan växtodling och djurhållning så att näringen går i kretslopp i stället för att övergöda havet.
Ska vi både stoppa spridningen av pesticider i miljön och stoppa övergödningen måste vi också bedriva det vi kallar för ekologiskt kretsloppsjordbruk utan bekämpningsmedel och samtidigt anpassa vår konsumtion och djurhållning till den egna foderförsörjningen. Det gäller för enskilda gårdar eller gårdar i samverkan. Då blir näringsförlusterna allra minst, det framgår med all tydlighet av Östersjöprojektet BERAS – med typgårdar, ekologiska kretsloppsgårdar i samtliga länder runt Östersjön, och det gäller både när man räknar per ha och per kg produkt. Då kan vi både stoppa spridningen av bekämpningsmedel och överskottet av kväve som belastar både hav och klimat samt minska de miljöskadliga förlusterna av fosfor som dessutom är en ändlig resurs. Tyvärr finns det i dag ekologisk odling som väl uppfyller EU:s regelsystem men inte är ekologisk i sann bemärkelse. En ekologisk trädgårdsodling bör vara en väl integrerad del i ett lantbruksekosystem där man värderar helheten. Tyvärr finns även här avarter där till exempel kycklinggödsel används ungefär som konstgödsel i konventionell odling och då riskerar näringsförlusterna bli stora. Vallodling, med gräs och baljväxtvallar, är nödvändiga delar i mångsidiga växtföljder i ett uthålligt ekologiskt jordbruk, då binder man både kol och kväve i marken och minskar klimatbelastningen utöver att man inte förbrukar fossil energi för framställning av gödningsämnen på industriell väg.
Slutsatsen av rapporten är alltså inte att vi ska sluta satsa på ekologisk odling, utan att vi ska skärpa kraven så att man säkerställer fungerande kretslopp. De är avgörande för att klara vår tids ödesfrågor: hotet mot den biologiska mångfalden, övergödningen av våra hav och den globala uppvärmningen.