Både matematik och humaniora utgör grunden för bildning och förståelsen av vår omvärld. Svaga matematikkunskaper är i sig ett demokratiproblem och gör medborgarna mer utsatta för manipulation, skriver företrädare för KTH och Chalmers.
I DN Debatt den 25 mars målar de bägge professorerna i statsvetenskap Sten Widmalm och Sverker Gustavsson upp bilden att utökad timplan i matematik skulle ske på bekostnad av humaniora och samhällsvetenskap och att detta i förlängningen hotar demokratin. Resonemanget utgår ifrån att skolans undervisning är ett nollsummespel, och bortser från matematikens funktion för kritiskt tänkande. Både matematik och humaniora utgör grunden för bildning och förståelsen av vår omvärld. Svaga matematikkunskaper är i sig ett demokratiproblem och gör medborgarna mer utsatta för manipulation. Men huvudfrågan handlar om hur vi stärker lärarna och ger dem förutsättningar att klara sitt svåra uppdrag?
En utökad timplan för matematik kan vara en av flera viktiga åtgärder för att vända utvecklingen för den svenska skolan. Men vem har sagt att det ska ske på bekostnad av andra ämnen? Sveriges grundskoleelevers undervisningstid ligger i dag relativt lågt jämfört med omvärldens. Vi välkomnar därför att fler lektionstimmar i matematik adderas till dagens timplan.
Skälen till varför matematiken är central är många. Matematik är ett av fundamenten för den välfärd Sverige i dag åtnjuter. Våra exportframgångar och framgångsrika företag som konkurrerar på en internationell marknad bygger ofta på vår historiskt starka tradition inom matematik. Detta har bekräftats i flera rapporter om hur länders matematikkunskaper över tid korrelerar med den ekonomiska utvecklingen (OECD 2010, PEPG 2007).
Men matematik är också ett viktigt skydd för demokratin. Vi behöver matematik för att ta till oss, förstå och ta ställning i olika samhällsfrågor. Siffror och statistik är ett vapen som lättare kan missbrukas om den generella kunskapsnivån i samhället är låg. Vi i högskolans olika discipliner sitter i samma båt när det gäller matematiken. Forskning visar att matematikkunskaper i gymnasiet korrelerar starkt med hur man klarar andra högskolestudier (Staffan Stenhag, Uppsala universitet 2010). Artikelförfattarnas argumentation att samhällskunskap och humaniora uppmuntrar till självständigt tänkande, ifrågasättande och kreativitet gäller i lika hög utsträckning för matematik. Naturligtvis ska inte mer tid för matematik ske på bekostnad av humaniora och samhällsvetenskap.
Vi delar bilden att New public management gjort att vi ägnat för mycket tid åt ett blint stirrande på mätningar och undersökningar och att detta ibland leder till felprioriteringar. Det belastar också skolan och lärarna med tidsödande administration och tar fokus från undervisningen. Men man kan inte bortse från de senaste 25 årens dramatiska försämring av de svenska resultaten i allmänhet och för matematik i synnerhet. Styrkan i svensk ekonomi är ett resultat av ett utbildningssystem som var i världsklass tills för omkring 25 år sedan. Effekterna av de senaste årens försämring kommer sannolikt att synas först i framtiden.
Faran med reformen handlar snarare om att man lägger dessa utökade lektionstimmar på en redan hårt pressad yrkesgrupp. Vad Sveriges matematiklärare behöver är mer tid, inte mindre, för att förkovra sig och utveckla sin undervisning. Vi måste ge lärarna bättre förutsättningar för att klara sitt svåra uppdrag. Samhället behöver förhålla sig till denna viktiga yrkesgrupp med stor respekt. Läraryrket är förmodligen ett av de mest komplexa uppdrag som finns, då det ställs extremt höga krav på både bredd och spetskunskap. Grundfrågan är hur vi rustar dagens och säkrar rekryteringen av framtidens lärare för att fungera i den komplexa rollen? Denna fråga är central, både när det gäller att stärka de lärare vi har i dag och för att göra yrket mer attraktivt så att vi lockar de bästa studenterna till lärarutbildningen.
Den svenska skolans kanske största problem är att vidareutbildning och fördjupning i lärarnas egen ämneskompetens knappast existerar i Sverige. Vi menar att det för detta saknas både tid, resurser och ledarskap i svensk skola. Att satsa på lärarnas ämneskunskaper ska inte ses som en kostnad utan som en investering som är en förutsättning för att vända resultaten i skolan.
