Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Repliker

”Skillnad mellan läsförmåga och läsförståelse”

REPLIK. Lars Melin utgår ifrån att vi kommer att få se fortsatta svaga Pisa-resultat om inte informationslitteraturens status höjs i skolorna (DN Debatt 6/12). Melin förespår en dyster prognos och huvudskälet är att ”skolan är helt fixerad vid att läsa skönlitteratur”. Även om Melins utgångspunkt om fortsatt svaga Pisa-resultat och den dystra prognosen visade sig vara felaktig, så finns det ändå synpunkter i Melins text som är viktiga att diskutera, skriver Gunilla Molloy, docent i svenska med didaktisk inriktning.

Läsförmåga och läsförståelse. Lars Melin skriver att Pisa mäter elevernas läsförmåga att läsa informativ text. Det är inte helt korrekt. Pisa mäter elevers läsförståelse, vilket har framgått vid tidigare Pisa undersökningar och även vid Skolverkets presentation den 6 december. Inom modern läsforskning görs stor skillnad mellan begreppen ”läsförmåga” och ”läsförståelse”. ”Läsförmåga” innebär att behärska den tekniska sidan, som att kunna avkoda text, och läsflyt. Men begreppet ”läsförståelse” är betydligt mer komplext. Det visar i vilken mån eleven har förstått texten, kan göra referenser, det vill säga läsa mellan raderna, kan förstå liknelser och metaforer och kan lyfta sin förståelse av texten från en bokstavlig läsning till en mer symbolisk sådan.

Denna lässtrategi kan naturligtvis användas på olika textgenrer, såväl sakprosatexter som skönlitterära texter. Kanske är just förmåga att läsa mellan raderna, det vill säga en förståelse för vilka budskap som kan ligga fördolda i en text, inte minst viktig då det gäller de texter som Melin refererar till som ”informationstexter”. Den information som vi kan få genom lärobokstexter är nämligen sällan så saklig som vi kunde önska. Melin skriver att det i dessa texter ofta finns ”intrikata närverk av fakta och värderingar” och att dessutom ofta finns ”olika 'röster' i form av citat, referat och perspektivskiften” i dem. Just denna blandning av fakta och värderingar visar hur bedräglig och komplex informationen kan vara i ”informationstexter” och att läsningen av dem kräver en lika hög grad av läsförståelse som vid skönlitterära texter.

 

Melin skriver om läraren, eleven och texten som om dessa tre befann sig i ett vacuum och inte i ett samhälle som förändrats sedan läxförhörens dagar.

 

En informationstext är inte neutral. Förmågan att läsa mellan raderna kan vid läsning av både skönlitteratur och sakprosa lyfta fram textens underliggande värderingar och de röster som finns – eller saknas. För knappt tre veckor sedan, den 15 och 17 november, gjorde Kulturnyheterna i SVT en genomgång av läroböcker i svenska och historia ur ett genus-och etnicitetsperspektiv. Första kvällen visades hur kvinnliga författare utgjorde cirka 15 procent i läroböckerna. Andra kvällen visar Kulturnytt hur 85 procent av alla namngivna personer i historieböckerna är vita västerländska män.

Med tanke på att hälften av alla elever är flickor och att många elever nu har en annan kulturell bakgrund än ”vit och västerländsk” är (läs)förståelsen att kunna värdera dessa informationstexter viktig. Det kräver en annan undervisningsmetodik än den som Melin beskriver en gång fungerade; att läraren gör en genomgång, att eleverna läser texten hemma och att ett läsförhör blir testen på att allt är rätt uppfattat.

Annat samhälle, annan undervisning, andra elever. Melin skriver om läraren, eleven och texten som om dessa tre befann sig i ett vacuum och inte i ett samhälle som förändrats sedan läxförhörens dagar. Lärare har, till att börja med, en ny kursplan att förhålla sig till. I beskrivningen för svenskämnet står det uttryckligen att ”eleverna skall ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna åsikter och tankar olika slags texter och genom skilda medier”. Det är också vad jag ser vid mina besök i olika klassrum.

I våras följde jag eleverna i årskurs åtta som först läste en text från 1912 i vilket en läkare pläderade mot kvinnlig rösträtt och hur de sedan lyssnade på (och läste) Martin Luther Kings tal ”I have a dream” i vilket han beskriver drömmen om ett framtida samhälle. Läsandet och diskuterandet av dessa texter förberedde eleverna för en skrivuppgift som skulle diskutera just ” olika 'röster' i form av citat, referat och perspektivskiften”, just en sådan läsning som Melin förespråkar.

I en annan årskurs åtta såg jag hur läraren förberedde eleverna genom att de fick läsa olika faktatexter från Språktidningen, se en teaterföreställning, läsa en novell samt en rapport från Skolverket. Sedan fick eleverna skriva argumenterande texter utifrån frågan ”Varför har flickor bättre betyg än pojkar?”

Vid mina besök i olika klassrum ser jag inte alls den slagsida mot att läsa skönlitteratur som Melin beskriver, utan istället den variation av olika texttyper som kursplanen föreskriver.

Lärandets och läsandet sociala kontext. Vad jag också noterat vid klassrumsbesök är en annorlunda undervisningsmetodik än den som Melin beskriver när ”läraren gör en genomgång och eleven går hem och läser sin läxa”. I stället ser jag hur läraren tillsammans med eleverna diskuterar olika textgenrer och hur de gemensamt läser och diskuterar dessa utifrån dess olika särdrag.

När Melin skriver att ”elever måste få prata om texter under sakkunnig ledning” så är det vad som sker i dag. Melins farhåga om att rutinen med gamla tiders läsförhör ”inte har ersatts av något annat lika effektivt” finner jag ogrundad. Forskning visar att det är i socialt samspel kring meningsfulla uppgifter som både lärande och språkutveckling bäst sker, vilket också arbetet i många klassrum visar.

I skolan läses dessutom sakprosatexter i alla ämnen. Det är inte bara svensklärarens uppgift att arbeta med dessa texters struktur och innehåll, utan alla lärares. Därför vänder sig Skolverkets satsning Läslyftet också till lärare i alla ämnen. Som jag förstått Melins text är syftet med förtrogenheten med informationstexter en av de faktorer som pålitligast ökar läshastigheten och minnesbehållningen. Jag är inte säker på att det är just en läshastighet som behöver tränas i skolan, utan snarare en mer reflekterande och eftertänksam läsning.

Vid mina skolbesök ser jag också hur socioekonomiska faktorer såsom föräldrars utbildning, i vilket bostadsområde man bor och vilka resurser skolan har för att hjälpa elevernas läs-och skrivutveckling, spelar en alltför stor roll. Tisdagens presentation av Pisa-resultaten visade att likvärdigheten i svenska skolan sjunker och att klyftorna ökar. Det, menar jag, är skolans stora framtida utmaning. Den svenska skolan har två uppdrag, kunskapsuppdraget och demokratiuppdraget. Eftersom den nedåtgående kurvan nu tycks vända för det första uppdraget bör demokratiuppdraget, som skall säkerställa alla elevers rätt till samma utbildning, få samma uppmärksamhet och stödinsatser som kunskaperna i naturkunskap, läsförståelse och matematik.

DN Debatt. 6 december 2016

Debattartikel

Lars Melin, docent i svenska med inriktning mot psykolingvistik:
”Elevers ovana vid informativ text kan förklara Pisa-raset”

Repliker

Gunilla Molloy, docent i svenska med didaktisk inriktning:
”Skillnad mellan läsförmåga och läsförståelse”

Per Sundgren, svensklärare och idéhistoriker:
”Skönlitteratur bidrar också med kunskap”

Slutreplik från Lars Melin:
”Pisa-resultatet visar att faran inte är över”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.