Fyra forskare, Englund, Holm, Jonsson och van der Spoel, skriver att klimatnyttan av minskad skogsavverkning är enorm. Deras beräkningar bygger på en alltför vanligt förekommande felanalys av skogens och skogsbrukets kolbalans. Analysen inbegrep nämligen inte perspektiv som omfattar all skog i Sverige och inte heller de fakta som finns om skogarnas utveckling. Tvärtom pekar en mer fullständig analys på positiva effekter av skogsbruk i Sverige.

Skogens träd binder mycket mer koldioxid genom sin fotosyntes än vad som de samtidigt avger genom andra livsprocesser och som i övrigt avges av andra, nedbrytande organismer i skogen. Detta gäller särskilt för medelålders skogar, som växer snabbast. Dessa fundamenta är de flesta sakkunniga överens om.

Oenighet och förvirring uppstår när man söker analysera effekterna av skogsbruk. Det är vanligt förekommande att man då fokuserar enbart på de arealer som avverkats och inte på skogslandskapet i sin helhet. Det misstaget gör Englund med flera. De har visserligen helt rätt att trädens kolupptag upphör temporärt på en yta som kalavverkats. Men de och andra förbiser att den åtgärden mer än väl kompenseras av processer på den övriga arealen. I sitt räkneexempel inbegriper de sålunda enbart minusposten, den förlorade kolbindningen på den cirka 1 procent av arealen som årligen avverkas, men bortser från den stora kolinbindningen i den växande skogen på arealen man inte avverkade.

Skulle Englund med flera ha rätt, så skulle kolförrådet i svensk skog ha minskat kontinuerligt som en följd av skogsavverkningar. Det har det inte. Sverige har en mycket noggrann snart 100-årig skogstaxering. Den visar att skogsförrådet har fördubblats, samtidigt som vi har haft ett mycket aktivt skogsbruk. Det som hänt med avverkade ytor är helt enkelt att den nya skogen växt snabbare och ackumulerat mer kol än den gamla skogen.

Preliminära resultat av en analys av skogarna i Sverige, Finland och Norge, som alla tre har internationellt sett unikt exakta skogsdata och aktivt skogsbruk, visar att skogarnas virkesförråd ökat med 50 procent de senaste 50 åren, men också att man samtidigt sammantaget skördat lika mycket virke i skogarna, som den volym, som står kvar i dag. Sett ur klimatsynpunkt har man alltså bundit 50 procent mer koldioxid i träden och har även bidragit till ett förråd av kol i skogsprodukter i samhället. All skörd av virke går verkligen inte direkt till förbränning och därmed som koldioxid tillbaka till atmosfären! Medeluppehållstiden för kolet i produkterna varierar från något år i pappersmassa till många decennier i byggnader och möbler. Viktigt är att skogsråvara i ökande grad ersätter oljebaserade råvaror och andra råvaror med mycket stor negativ klimat- och annan miljöpåverkan, till exempel cement och bomull.

Englund med flera vill begränsa skogsbruket till mycket mindre arealer. Vad händer då ur klimatsynpunkt? Vi är inblandade i en sådan analys, som förutom Sverige, Finland och Norge även inbegriper Alaska, Kanada och Ryssland. De senare två har enorma arealer av obrukad skog. Men dessa skogar är inga ökande och på lång sikt pålitliga kolsänkor likt de brukade nordiska skogarna. Tvärtom har de återkommande stora förluster av koldioxid vid ständigt återkommande jättebränder och efter stora insektsangrepp. Den intresserade hänvisas i detta sammanhang till den statistisk som varje land redovisar som en del i det internationella klimatarbetet.

Slutsatsen blir att aktivt skogsbruk enligt den nordiska modellen gör nytta genom att binda stora mängder kol och att detta sker uthålligt. Data visar dessutom att kolbindningen ökar. Potentialen för att ersätta kol, olja, cement och bomull med skogsprodukter har därtill bara till del realiserats. De åtgärder som Englund med flera föreslår riksdag och regering leder således helt fel.