Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/skyttegravskriget-om-bostadspolitiken-kan-inte-fortsatta/

Repliker

”Skyttegravskriget om bostadspolitiken kan inte fortsätta”

SLUTREPLIK DN DEBATT 20/2. Alla organisationer bör tänka på att om ska det bli en bred överenskommelse måste alla vara beredda att ”ge och ta”. När det är en svår situation på bostadsmarknaden krävs det vettiga kompromisser och inte ett fortsatt skyttegravskrig, skriver Hans Lind.

Rätta artikel

Innan jag går in på de olika kritiska kommentarerna är det viktigt att notera att det finns en bred enighet om att staten behöver agera. Under de senaste 15 åren har det blivit allt svårare för hushåll med lägre inkomster att hitta en bostad till en rimlig kostnad och med ett säkert kontrakt. Särskilt gäller detta hushåll som är nya på marknaden. Det är dags för riksdagspartierna att agera – och det finns en rad goda exempel från andra europeiska länder att lära av.

En nyckelfråga i debatten är om det finns tillräckligt mycket planlagd mark. Lena Micko från SKL menar att det finns ett stort antal byggrätter inom befintliga planer och att problemet är att företagen som äger byggrätterna inte bygger. Å andra sidan har företag som BoKlok (som har projekt som vänder sig till grupper med lägre inkomster) under många år klagat på att de inte får tillgång på mark på rimliga villkor. 

Det vi kan konstatera på Hemnet är att villatomter i utkanten av större städer ofta kostar runt 2 miljoner och det tyder i alla fall på att kommunerna inte planlägger tillräckligt med mark för den typen av bebyggelse. Fanns det ett stort antal byggrätter skulle ju priserna inte vara så höga. Det finns självklart kommuner som tar ett bostadspolitiskt ansvar, men vi kan också läsa om hur vågmästarpartier stöder det block som lovar att stoppa vissa bostadsprojekt. Lite mer självkritik från SKL:s sida är nog motiverat!

Det finns rader av exempel där kommuner velat bygga, men där det stoppats av statliga regler, inte minst ett strandskydd som kan tolkas som att varenda dikeskant är en strand.

Lena Micko har dock helt rätt i att staten måste se över sina egna regler och processer, vilket också tas upp i mitt förslag. Det finns rader av exempel där kommuner velat bygga, men där det stoppats av statliga regler, inte minst ett strandskydd som kan tolkas som att varenda dikeskant är en strand. En tanke i mitt förslag var dock att mer precisa sådana krav från kommunerna på staten får komma upp i de dialoger som föreslås. Staten lovar i sin tur att göra de justeringar som är nödvändiga för att kommunerna ska kunna få fram mer planlagd mark, särskilt projekt med ett blandat byggande.

Föreslår man höjd fastighetsskatt ska man inte vara överraskad om det kommer kritik från Villaägarna, men jag tycker det är synd att Stefan Johansson och Håkan Larsson överhuvudtaget inte kommenterar det fördelningsproblem som var startpunkten för mina förslag. Om ett hushåll flyttar från en hyreslägenhet och lånar en större summa pengar för att köpa en bostadsrätt eller egnahem, så betalar hushållet i regel mindre skatt efter flytten än vad de gjorde innan. Värdet av ränteavdragen är större än fastighetsskatten. Särskilt stor är skillnaden om man köper en dyr bostad och skillnaden är något större om man köper en bostadsrätt. 

Mina förslag var därför en försiktig stegvis nedtrappning av ränteavdragen (från 30 till 20 procent över en femårsperiod) och en begränsad höjning av fastighetskatt för bostadsrätter (från 1.300 till 2.500 kronor per år om värdet är mindre än 2 miljoner och till 4.000 kronor per år om värdet är högre). För egnahem föreslogs en höjning från 7.800 kronor till 11.000 kronor per år för egnahem värda mer än 4 miljoner. Fastighetskatt och ränteavdrag måste diskuteras tillsammans, men Villaägarna nämner inte ens ränteavdragen.

Jag är helt enig med Villaägarna att vi inte ska återgå till en fastighetsskatt som är en viss procent av marknadsvärdet. Ingen ska behöva oroa sig för att ens fastighetsskatt stiger kraftigt bara för att marknaden går upp. I mitt förslag, som på denna punkt liknar den så kallade Kalifornienmodellen, ändras inte skatten för den nuvarande ägaren även om fastigheten passerar 4 miljonersgränsen, till exempel på grund av en allmän konjunkturuppgång eller att ägaren bygger ut huset. En ny ägare får dock betala den högre skatten. 

Villaägarna oroar sig för att detta ska leda till inlåsningseffekter, men den risken är liten. Om jag flyttar från ett hus som ligger under 4 miljoner till ett annat hus under 4 miljoner, eller från ett hus som från början var värt mer än 4 miljoner till ett annat värt mer än 4 miljoner, så blir det inte någon högre skatt. En sådan effekt uppstår bara om mitt hus passerat 4 miljonersgränsen och jag flyttar till ett hus värt mer än 4 miljoner – och då handlar det om en höjning på i runda tal 250 kronor per månad. För den som kan köpa en bostad för mer än 4 miljoner är detta rimligen en blygsam kostnad. I mitt paket av åtgärder finns även en stegvis minskning av reavinstskatten, så helhetseffekten blir rimligen en klar minskning av inlåsningseffekterna jämfört med i dag.

Lennart Weiss kommenterar min debattartikel i en nyhetsartikel i DN och menar där att jag lägger för stor vikt vid utbudssidan och försummar efterfrågesidan. Är priser och hyror i nyproduktionen högre än vad som kan motiveras av underliggande kostnader är det enligt min mening rätt att främst betona utbudssidan. En generell ökning av efterfrågan riskerar bara att befästa dessa höga priser och hyror. Efterfrågeåtgärder ska riktas till särskilda grupper och i mitt förslag finns sådana åtgärder på ägarsidan, i form av skattebefriat bosparande som sedan kan leda till statliga garantier för ett köp av en relativt billig bostad. 

I grunden tycker jag att en relativt stor kontantinsats och amorteringar är bra, men man kan alltid diskutera detaljer i dagens regler. Kanske räcker det med att amortera 1,5 procent på lån över 70 procent av priser och kanske räcker det om man amorterar ner till 60 procent.

Alla organisationer bör tänka på att om ska det bli en bred överenskommelse måste alla vara beredda att ”ge och ta”. När det är en svår situation på bostadsmarknaden krävs det vettiga kompromisser och inte ett fortsatt skyttegravskrig.