Vetenskapsrådets förslag om forskningsfinansiering på DN Debatt (19/12) leder utvecklingen av svensk forskning åt fel håll. Det medför bristande långsiktighet och gör universitetslärarna och forskarna till ett modernt akademiskt proletariat, skriver Mats Ericson, ordförande för Sveriges universitetslärarförbund.
I dag fördelas cirka 45 procent av lärosätenas forskningsanslag direkt till lärosätena som kan använda dem till långsiktiga forskningssatsningar och till forskarutbildningen. Det betyder att mer än hälften av forskningspengarna måste sökas i konkurrens och att både forskningen och forskarutbildningen har blivit mer beroende av externa bidrag.
Att gå vidare på Alliansens linje att konkurrensutsätta de direkta anslagen är kontraproduktivt. Det ger de enskilda forskarna ännu sämre möjligheter att tänka fritt och långsiktigt, våga ta risker, våga gå mot strömmen, kanske våga gå emot rådande politiska uppfattningar. Om nu också den lilla skärv av fasta forskningsmedel vi fortfarande har skall utsättas för granskning av vilken nytta forskningen gör eller har gjort då lär riskbenägenheten och nydanande tänkande minska allt mer. Det är tvärtemot vad samhället behöver för att långsiktigt utvecklas väl. Vi får mer forskning om sådant som vi redan vet.
Det Sverige behöver är en ökning av andelen fast och långsiktig forskningsfinansiering, inte mer kontroll och omfördelning av forskningsmedel i konkurrens. I mer framgångsrika forskningsländer som Danmark och Holland ligger andelen direkta anslag på åtminstone 60 procent.
Konsekvensen av det här systemet är att dagens högskolelandskap karaktäriseras av osäkra anställningar, jakt på pengar till de egna lönerna och en brist på tydliga karriärvägar för unga forskare. Allt mer av forskarnas tid går åt till att skriva ansökningar om medel för forskning de skulle vilja göra än att faktiskt göra forskningen. Professorer använder i dag en femtedel av sin forskningstid till att söka pengar. Den tiden skulle kunna användas till att producera högkvalitativ och nydanande forskning.
Till skillnad från vad Vetenskapsrådet säger i sin debattartikel leder konkurrenstänkandet till bristande långsiktighet och större ryckighet i lärosätenas planering. Varför skulle mer av samma gamla recept ge ett nytt resultat?
På grund av den rådande situationen inom universitets- och högskolesektorn är jag personligen tveksam till att rekommendera forskarbanan till mina barn, även om jag kan se att några av dem är både lämpliga och intresserade. Det är en varningsklocka om vart vi är på väg – universitetslärarna och forskarna som ett modernt akademiskt proletariat.
