Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/spretiga-slutsatser-om-arbetsformedlingen/

Repliker

”Spretiga slutsatser om Arbetsförmedlingen”

REPLIK DN DEBATT 30/1. Vi välkomnar att Arbetsmarknadsutredningen förespråkar stärkt konkurrens i utförandet och ökad styrning mot kostnadseffektiva resultat. Det är rätt väg att gå för att återuppbygga förtroendet för myndigheten och arbetsmarknadspolitiken. Att behålla matchningen i egen regi innebär dock att man försöker både äta upp kakan och ha den kvar, skriver tre företrädare för Almega.

Rätta artikel

Arbetsmarknadsutredningen sätter fingret på några centrala problem med styrningen av Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken. Ett effektivt arbete förhindras av en stor administrativ börda, en spretig verktygslåda och svaga incitament att leverera resultat kostnadseffektivt.

Arbetsmarknadsutredningen föreslår att de mest kostnadseffektiva insatserna ska ges möjlighet att växa, och att mindre effektiva insatser ska minska i omfattning. Det är en bra modell som även skulle minska behovet av politisk toppstyrning. Styrning mot resultat bygger förtroende och skapar ökad stabilitet.

Det är också positivt att utredningen föreslår att Arbetsförmedlingens matchning i egen regi ska konkurrera på lika villkor med fristående aktörer. I dag är konkurrensen snedvriden vilket skapar svårigheter för fristående aktörer att kunna få förutsebara och långsiktiga villkor. I praktiken jobbar offentliga och fristående aktörer med olika förutsättningar. Det har forskningen tyvärr missat att ta hänsyn till i sina utvärderingar. Viktigt att ta fasta på är samtidigt att forskningen visat att de arbetslösa är mer nöjda med de insatser de fristående aktörerna ger, än den hjälp de fått via Arbetsförmedlingens matchning i egen regi.

Den forskning som utredaren Cecilia Fahlberg pekar på i sin utredning har ett stort antal brister där man till exempel inte har tagit hänsyn till graden av detaljstyrning, kvaliteten i modellerna för konkurrensutsättning eller skillnaderna i matchningsaktiviteter. Dessutom bortser forskningen helt från den breda reform som genomförts i Australien och vars framgångar ligger till grund för överenskommelsen om att reformera Arbetsförmedlingen mellan S, MP, C och L.

Utredaren sätter fingret på en mycket viktig punkt när hon föreslår att det ska finnas ett utförarneutralt utbud av arbetsmarknadstjänster, där interna och externa utförare behandlas likvärdigt. Den första logiska slutsatsen av detta resonemang är att all matchning ska konkurrensutsättas i ett valfrihetssystem.

Den andra logiska slutsatsen är att samma organisation inte både kan vara beställare och utförare. Det innebär att utförare måste vara tydligt organisatoriskt avskilda från ansvariga myndigheter. Likvärdig konkurrens kräver att utförarna separeras i tydliga resultatenheter som skapar transparens kring effektiviteten i deras insatser. Det är mycket svårt att se hur ett ”utförarneutralt utbud av arbetsmarknadstjänster” ska kunna erbjudas av en myndighet som inte bara beställer och granskar verksamheten, utan också utför den i egen regi.

Fahlberg konstaterar att debatten har fokuserat för mycket på vem som ska utföra matchningen, och för lite på hur den ska genomföras. Problemet är att vem och hur hänger ihop, särskilt i en modell som fokuserar på att styra mot resultat. Där är själva grundtanken att de fristående aktörerna har stor frihet att själva utforma innehållet i sina insatser. Detaljstyrningen ska vara låg, konkurrensen ska avgöra vilka insatser och aktörer som ska få finnas kvar samt vilka som ska trappas av.

Sammanfattningsvis välkomnar vi att utredningen förespråkar stärkt konkurrens i utförandet och ökad styrning mot kostnadseffektiva resultat. Det är rätt väg att gå för att återuppbygga förtroendet för myndigheten och arbetsmarknadspolitiken. Att behålla matchningen i egen regi innebär dock att man försöker både äta upp kakan och ha den kvar. En renodlad modell där fristående aktörer gör utbildnings- och matchningsjobbet och där myndigheten endast står för myndighetsutövningen är en mycket tydligare och bättre lösning. Framför allt är det en lösning som leder till att arbetssökande får bättre möjligheter att komma i arbete.