Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-28 00:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/stort-gap-mellan-debattorernas-generaliseringar-och-den-senaste-forskningen/

DN Debatt Replik

”Stort gap mellan debattörernas generaliseringar och den senaste forskningen”

REPLIK DN DEBATT 5/1. Lindbeck och Persson ger en generell analys av ett antal specifika samhällsproblem. Men samhälleliga problem måste brytas ned i specifika, väldefinierade frågor och undersökas i sin kontext, helst i samarbete med de direkt berörda människorna, skriver ekonomhistorikern Alexandra Waluszewski.

Konsekvenserna av invandring är inte huggna i sten, framhåller nationalekonomerna Assar Lindbeck och Mats Persson. Vad debattörerna däremot tycks se som hugget i sten är att ”homogenitet” är en garant för integration, medan frånvaro av homogenitet står för utanförskap och kriminalitet. Trots att det kvalitativa begreppet homogenitet är centralt i debattörernas resonemang görs ingen definition av detta. 

I stället får invandring från EU representera homogenitet, medan de 13 procent som kommer utifrån EU får representera frånvaro av homogenitet och integrationsproblem. Med detta generella resonemang representerar således nya svenskar med ursprung i Latinamerika, Nordamerika eller Afrika frånvaro av homogenitet och integrationsproblem medan invandring från Rumänien, Ungern eller Polen representerar homogenitet.

Ytterligare ett generellt problem med invandring ses i ”utbildningsgapet”, alltså att de nya svenskarnas utbildningsnivå relation till den ”infödda befolkningens utbildningsnivå”. I den tabell som presenteras framgår att strax under 70 procent av de nya svenskarna har en eftergymnasial utbildning. Att detta verkligen lett till ett utbildningsgap verifieras med en jämförelse med andra EU-länder. Men nu rörde ju problemet det inhemska utbildningsgapet – vilket debattörerna inte redovisar. De senaste åren har andelen ungdomar som avslutar sin gymnasieexamen inom tre år enligt Skolverket legat runt 75 procent. Andelen pojkar som tar examen är lägre, inte lång från de invandrades utbildningsnivå.

”Vilken arbetsgivare vill anställa en person med låg utbildning och dåliga språkkunskaper”, undrar Lindbeck och Persson? Frågan kan ställas annorlunda. Vilka företag och organisationer vill anställa människor med kanske kort utbildning men med specifika yrkeskunskaper? Eller med intresse av att internutbilda sig i såväl yrkesfärdigheter som språkkunskaper? Uppenbarligen rätt många. I den tabell rörande arbetslöshet som debattörerna presenterar framgår att nära 85 procent av ”utlandsfödda män” har arbete, att jämföra med cirka 93 procent av landets män i helhet.

Författarna ger också en generell beskrivning på samhällsproblemet kriminalitet. Här överger dock författarna sin definition ”EU=homogenitet” och pekar ut ”andra generationens invandrare” som viktig förklaringsfaktor. Forskning på kriminalitet, sammanställd av Socialstyrelsen, visar tvärtom betydligt mer komplexa förklaringsmekanismer. Vad forskningserfarenheterna dock klart understryker är att tidigt stöd för barn och unga är avgörande för att bryta riskmönster och nyrekrytering av unga kriminella. 

Susanna Alakoski ställer en viktig fråga: Har nutida fokus på repressioner gjort att ”det sociala arbetets mirakelstyrka” glömts bort? Alakoski tvingar oss att fundera över hur många som förespråkar inte bara ökade investeringar i rättsväsende, utan även i sociala insatser. Redan på BVC? I förskolan? I skolans alla stadier? Och på hur många som agerar, inte bara för ökad repression, utan också för ökade förebyggande insatser för alla barn och unga i riskzonen – oavsett härkomst

Lindbeck och Persson ger en generell analys av ett antal specifika samhällsproblem. Men samhälleliga problem måste brytas ned i specifika, väldefinierade frågor och undersökas i sin kontext, helst i samarbete med de direkt berörda människorna, framhåller till exempel Abhijit Banerjee och Esther Duflo, 2019 års pristagare Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Gapet mellan debattörernas generella analys och den senaste forskningsbaserade kunskapsutvecklingen rörande hur att angripa samhälleliga problem är med andra ord betydande.