Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/sunden-har-fel-i-saval-stort-som-smatt/

Repliker

”Sundén har fel i såväl stort som smått”

REPLIK DN DEBATT 26/3. David Sundén intar en extremposition i förhållande till experterna på området. Lärdomen från dem är den rakt motsatta till Sundéns ESO-rapport: att släppa loss alkoholförsäljningen medför självfallet ökad alkoholförsäljning, ökad konsumtion och ökade skador, skriver Sven Andréasson, professor i socialmedicin.

Rätta artikel

På alkoholfronten intet nytt. Motståndarna till en ansvarsfull alkoholpolitik, återkommer med förnyade försök att undergräva såväl alkoholmonopolet som andra alkoholpolitiska åtgärder. Det senaste inslaget är David Sundéns artikel på DN Debatt som bygger på hans färska ESO-rapport och hävdar att alkoholpolitikens viktigaste verktyg, alkoholskatten och alkoholmonopolet, är uttömda eller verkningslösa. Dessa borde därför ersättas med konkurrens från privata alkoholbutiker och informationsinsatser. Inget nytt här, inga nya fakta, bara vantolkningar av forskningen. Sundén har fel i såväl stort som smått.

Först, vad gäller alkoholens samhällsekonomiska kostnader. Sundén företräder uppfattningen att människor som dör i förtid pga sitt alkoholbruk är att se som en samhällsekonomisk vinst eftersom kostnaderna för vård och pension minskar. Om än cyniskt är detta korrekt – men då borde också förlusten i liv och livskvalitet beräknas, vilket inte görs i rapporten. 

I en studie från SoRAD på Stockholms universitet beräknades att alkoholbruket orsakade en förlust av 120.000 QALY:s (livskvalitetsjusterade levnadsår). Det är naturligtvis svårt att sätta ett värde på liv eller levnadsår. Men det finns sådana beräkningar från bland annat trafikforskningen och från hälsoekonomin. Ett försiktigt antagande om 500.000 kronor per QALY ger en samhällskostnad på 60 miljarder. Hälften av denna kostnad bärs av andra än de som dricker, det vill säga barn och familj, trafikskadade, med flera. Det är framför allt denna kostnad som motiverar de alkoholpolitiska åtgärderna.

Vad gäller de alkoholpolitiska åtgärderna avvisar Sundén de åtgärder som en samlad internationell expertis anger som de mest effektiva, och förordar i stället orealistiska åtgärder som en minimiskatt på alkohol inom EU eller insatser med låg effektivitet som information. Till stöd för sina slutsatser väljer Sundén mycket selektivt ut vissa forskarrapporter. Han underlåter dock att nämna att dessa kritiserats kraftigt av flertalet forskare inom detta område, exempelvis kritiken av Gmels artikel om effekten av antal försäljningsställen från en grupp ledande alkoholforskare.

Särskilt osakligt är resonemangen om Systembolaget. De konsumtionsdämpande inslagen: antal butiker, öppethållande, ålderskontroll, pris – Sundén menar att alla dessa inslag kan hanteras lika bra av privata aktörer. Detta stämmer helt enkelt inte: forskningen på området visar att när vinstintresset släpps in i alkoholhanteringen leder den kommersiella logiken till ökad tillgänglighet, aggressiv marknadsföring och mer lockpriser. 

Den privata handeln har visat sig särskilt dålig på att sköta ålderskontrollen – vilket många menar är Systembolagets viktigaste funktion. I Sverige har vi erfarenheter från ett försök då vanliga livsmedelsbutiker tilläts att sälja starköl. Redan tidigt under försöket inkom rapporter om en tydlig ökning av fylleri i försökslänen, särskilt bland ungdomar. Som följd av detta avbröts försöket i förtid.

Sundén intar en extremposition i förhållande till experterna på området – WHO, OECD, Världsbanken, liksom en lång rad internationella forskningsinstitut. Lärdomen från alla dessa är den rakt motsatta till Sundéns ESO-rapport: att släppa loss alkoholförsäljningen till 1000-tals livsmedelsbutiker som arbetar under konkurrens medför självfallet ökad alkoholförsäljning, ökad konsumtion och ökade skador.