Repliker. ”Tron på experter är det enda rationella”

Retorikprofessorn Anders Sigrell presenterar i sin replik på vår artikel (DN Debatt 23/3) en del invändningar. Han skriver: ”Den blinda auktoritetstro kvartetten varnar för blir de själva ett uttryck för”. Sigrell verkar mena att auktoritetstro är samma sak som att lita på vad experter säger. Faktum är att vi lever i ett komplicerat samhälle där vi har en arbetsfördelning när det gäller kunskap. I det läget är vi tvungna att lyssna på varandra och lita till andras expertis – inte bara forskare utan experter inom alla yrkeskategorier, läkare såväl som mekaniker.

Vi litar inte på experter därför att de är auktoriteter utan därför att de har sökt kunskap på ett systematiskt sätt. Det som karaktäriserar en expert är att dennes åsikter hela tiden ifrågasätts och granskas av andra experter. Ingen ”bestämmer” vad som är sant, utom verkligheten, och tron på experter är det enda rationella. Hur många kan själva avgöra hur klimatet utvecklas över tid eller hur man bäst bygger ett krypteringssystem med hjälp av primtalsalgoritmer? Experter kan ha fel men chansen att de ska ha rätt är ojämförbart mycket större än att en icke-expert ska ha det. Detta gäller förstås även samhällsvetenskaperna och kunskapen om religiösa sekter.

Sigrell skriver att vi ”talar om målet 'att söka sanningen', i bestämd form singular, som om det bara fanns en sanning. Går det att slå i Nationalencyklopedin hur man handlar etiskt?”

Givetvis finns det objektiva sanningar så länge vi talar om empiriska frågor. Om inte vore det ju omöjligt att ha fel om något (en narcissistisk inställning som möjligen Donald Trump intar). Att exemplifiera med frågan om hur man handlar etiskt visar att Sigrell missar vår poäng och blandar samman fakta med värderingar, två helt olika saker.

Att påstå att ”det enda vi kan veta om verkligheten är vår mänskliga uppfattning” är inte bara felaktigt, det är direkt farligt. Hela poängen med den vetenskapliga metoden är att den är intersubjektiv, det vill säga att experiment ger samma resultat oavsett vem som utför dem och därmed är oberoende av den enskildes uppfattning. Detta är grunden för all vetenskap – ödmjukheten och resultatens provisoriska karaktär.

Läraren och forskaren Björn Kindenberg har fått för sig att vi tror att Nationalencyklopedin ”har svar på allt”. Den slutsatsen kan knappast dras av vår artikel. Kindenberg tycks också mena att vi alltför mycket lutar oss mot anekdotisk evidens. Detta är i någon mån oundvikligt, men citatet från dokumentet Bedömningsanvisningar för ämnesprov i religionskunskap 2012/2013 valde vi för att det just nu används på våra skolor för att eleverna ska kunna förbereda sig inför årets nationella prov i SO-ämnena.

Självklart ”bevisar” inte detta att skolan är på ena eller andra sättet. Framför allt säger det inget om våra lärare som har att kämpa med de märkliga teser pedagoger driver. Och det finns en hel del evidens att de driver just ”perspektivismen” - till exempel återfinns tesen i läroplanens kommentarer och i ett flertal texter använda vid våra lärarhögskolor. Ett alldeles färskt exempel på hur den pedagogiska forskningen ser ut är denna nyligen tillkomna avhandling i pedagogik, "Kemiämnets normer och värden - diskursanalytiska studier av nationella prov i kemi och tillhörande elevtexter om de nationella proven i kemi". En central tes är att de nationella proven uttrycker en alltför objektivistisk syn på kunskap i kemi. Avhandlingen illustrerar på ett utmärkt sätt vår poäng.

Kindenberg bör reflektera över följande: Om en ung människa funderar på att gå med i en religiös sekt, till exempel IS, ska hon då följa skolans råd att enbart titta på sektens hemsida och lyssna till dess kritiker förvissad om att sanningen finns någonstans mitt emellan? Bör hon i enlighet med de nationella provens rättningsmall aktivt välja bort den neutrala information som experter samlat in om sekten? Frågan är smärtsamt aktuell.