Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/tunna-argument-for-forandrad-forskningsfinansiering/

Repliker

”Tunna argument för förändrad forskningsfinansiering”

REPLIK DN DEBATT 12/5. En utvärdering av forskningsråden, liksom hur universiteten själva fördelar sina forskningsanslag, vore bra. Men Hall och Sandströms debattartikel är tunn på argument för att svensk forskningsfinansiering bör förändras, skriver medicinforskaren Jonas F Ludvigsson.

Rätta artikel

Patrik Hall och Ulf Sandström föreslår i sin debattartikel att forskningsråden ska läggas ned för universitetens bästa. De skriver i sin artikel att ”mycket talar [istället] för att rådssystemet leder till våldsam ineffektivitet…”, och att råden mest handlar om att hålla de stora universiteten under armarna. 

Jag har en professur vid ett av de stora universiteten (Karolinska institutet) men är också verksam som läkare och forskare vid Örebro universitetssjukhus och 3 av mina 5 doktorander är inskrivna vid Örebro universitet. Jag tror därför jag har möjlighet att litet betrakta Hall/Sandströms artikel från flera perspektiv.

1 Länder som ger rådighet till sina universitet/forskarnas fakulteter har visat sig mer effektiva. Här citerar Hall och Sandström en artikel av van den Besselaar och Sandström när de hävdar att forskningsråd inte kan förutsäga framgångsrik forskning. Men läser man den artikeln så står det: ”The selected applicants [de som fått anslag] have a much higher output in terms of papers” samt ”The successful applicants also have a higher score on the various citation-based indicators than the non-successful ones”. Detta är forskarnas huvudfynd och det förefaller litet konstigt att använda detta som ett argument för att länder utan forskningsråd skulle vara mer effektiva (utöver det faktum att man vill lägga ned svenska forskningsråd på basen av en undersökning av 243 nederländska forskare vilka sökte anslag för femton år sedan). 

Men även om Hall och Sandström egentligen inte presenterar några data kring faktisk forskningsfinansiering och ”effektivitet” i sin artikel så diskuteras just detta förhållande i en rapport av Olle Häggbom för Sveriges Universitets- och Högskoleförbund 2014. I rapporten skriver Häggbom: ”De statistiska analyser som Ulf Sandström och Ulf Heyman försöker göra över forskningsfinansieringssystemen är intressanta men de hittar inga sådana samband som förklarar effektivitetsskillnader mellan länder.”

Frågan blir då hur Hall och Sandström kan hävda att forskningsråden leder till en ”våldsam ineffektivitet för den svenska forskningen”?

Den som måste sätta saker och ting på pränt (söka anslag) tvingas vässa sina idéer, och konfrontera svagheter med sitt projekt. På sikt ökar det chanserna för ett väl utfört projekt.

2 En nyanserad diskussion om konkurrensens faktiska effekter. Här håller jag med Hall och Sandström. En diskussion kring konkurrens är bra. Det finns dåliga saker med att lägga tid på att söka anslag. Men ingen kan heller förneka att den som måste sätta saker och ting på pränt (söka anslag) tvingas vässa sina idéer, och konfrontera svagheter med sitt projekt. På sikt ökar det chanserna för ett väl utfört projekt.

Hall och Sandström säger att det är ”dumdristigt för Sverige som forskningsnation att fortsätta underhålla denna rådsbyråkrati”. Byråkrati?? Vetenskapsrådet hade enligt sin årsredovisning 2017 motsvarande 179 heltidsanställda. Det kan jämföras med de 5.500 anställda vid Stockholms universitet.

3 Jävsförhållanden. Ja, det förekommer jävsförhållanden inom forskningen.  Det är för att minimera jäv som jag som örebroare/stockholmare granskar ALF-ansökningar från Umeå, och som min professorskollega vid Karolinska institutet granskar cancerfondsansökningar från Norge. Vi forskare vill stå fria i vår granskning av andras forskning.

Inte sällan använder forskningsråden utländska granskare till de tyngsta anslagen, vilket illustreras av att en sökande nyligen diskvalificerades till en forskartjänst eftersom han i motsats till instruktionerna skrivit sin sin ansökan på svenska (granskarna var från USA och England, de kunde inte svenska och kunde därför inte poängsätta hans ansökan). Här är det svårt att se några närhetsmekanismer.

Jag tror inte att alla jävsregler efterlevs, men som exemplen ovan visar så finns en strävan bland forskningsråden och andra forskningsfinansiärer (som använder konkurrens vid utdelning av medel) att undvika jäv. Hur Hall och Sandström kan tro att närhetsmekanismer skulle få mindre betydelse för att medel fördelas av universiteten själva, och inom respektive universitet är en gåta för mig.

Jag tror på fri forskning, men som skattebetalare vill jag också ha valuta för pengarna och jag har valt politiker för att jag har förtroende för dem.

4 Ska politiker få styra forskning genom forskningsråden? Nja, frågan är inte så enkel. Ingen vill ha kortsiktiga lösningar. Men faktum är att det trots allt är skattepengar som via forskningsråden finansierar forskning. Jag tror på fri forskning, men som skattebetalare vill jag också ha valuta för pengarna och jag har valt politiker för att jag har förtroende för dem. 

Det är gott att Hall och Sandström mot slutet av sin artikel ger förslag på hur de vill fördela pengar. De vill använda bibliometri (”ett korrektiv i form av bibliometriska uppföljningar … är nödvändiga i det sammanhanget”). Jag tror på bibliometri, men bibliometri är också ett trubbigt instrument. I det exemplet Hall och Sandström ger menar de att mindre lärosäten är missgynnade (”de [mindre lärosätena] får endast 4% av anslaget men har 11% av publikationerna”). Men har inte den bibliometriska forskningen kommit längre än att vi fortfarande bara räknar antal publikationer? 

Hur ser förhållandet mellan anslag och vetenskap ut om vi istället tittar på citeringar? Och om som Hall och Sandström enbart räknar publikationer - ska vi sätta likhetstecken mellan en artikel i Nature/Science och en i J of Informatics? Och hur ska bibliometrin fånga upp faktorer som ”interaktion med samhället”, och forskningens relevans? Bibliometri har sina klara förtjänster men kan inte ersätta externgranskning av ansökningar.

En utvärdering av forskningsråden, liksom hur universiteten själva fördelar sina forskningsanslag, vore bra. Men Hall och Sandströms debattartikel är tunn på argument för att svensk forskningsfinansiering bör förändras.