Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/universiteten-klarar-sig-inte-utan-ledarskap/

Repliker

”Universiteten klarar sig inte utan ledarskap”

REPLIK DN DEBATT 11/8. Alvesson har fel i att det inte behövs ledarskap. Granskar man våra universitet ser vi att bra ledarskap har stor betydelse för att bidra till god forskning och undervisning, skriver professor Mats Edenius och leg psykolog Anders Risling.

Vi känner inte igen oss i Alvessons beskrivning. Att universitet och högskolor skulle vara befriade från kompetenta chefer och ledare är givetvis nonsens. Likaså att universitet klarat sig utmärkt utan ledarskap. Visst är även chefer inom akademin upptagna med vad Alvesson kallar administration, ibland i väl hög utsträckning. 

Alvesson drar dock en skarp linje mellan administration och ledarskap när han skriver att chefer inte har tid med ledarskap utan i stället sitter i ”… möten … och ägnar sig åt frågor om budget, bemanning, IT, rumsfördelning, resultatrapportering m m… Faktiskt är det ovanligt att vid djupare forskning finna exempel på riktigt lyckade chefer.” I sin strävan att ironisera över glättig managementlitteratur och modeanpassade chefsideal faller Alvesson på eget grepp.

Vi har haft olika chefspositioner inom akademin, arbetat som konsulter och är själva forskare och publicerar i dagarna en bok om ämnet ledarskap inom akademin (”Prefekt – Framtidens ledarskap för forskning och utveckling”, Sanoma utbildning). Vi menar att chefs- och ledarskap återfinns i alla de möten som handlar om vardagliga ting såsom rumsfördelning och budgetar. Initierade ledare vet att till exempel fördelning av rum är viktiga strategiska verktyg. Det är ledarskap i praktiken. Inte dumt, knappast flott men viktigt.

Universiteten har vid sidan av linjestyrning ett ledarskap präglat av kollegialitet som till exempel hur forskare låter kollegor läsa varandras alster eller att vid seminarier utveckla tankar och idéer. Det kollegiala ledarskapet kan synas vara ett självspelande piano – såsom Alvesson ger uttryck för. Att förringa betydelsen av ledarskap inom akademin är ändå ett misstag.

Ledarskapet sker ofta i form av djupt mänskliga samtal där man tillsammans söker differentiera sig som individer och få viss distans till det svåra och påfrestande arbetet samt se sina egna värden. Ibland handlar ledarskapet om att sätta tydliga gränser. Sådana förmågor går inte att frikoppla från chefs- och ledarskapet.

Alvesson har rätt i att det finns mycket gott att hämta från det sätt som universitet och högskolor leder sin verksamhet. Visst går det att finna uppskruvade ideal även inom akademin som faller pladask då de möter kompetenta och professionella kollegor. Men de är sällsynta. Vår erfarenhet är att det finns gott om lyckade chefer inom akademin. Vad som utmärker dem är ett samordnande, integrerande och lyssnande ledarskap fjärran från de uppblåsta ideal som Alvesson talar om, men inte heller universitet och högskolor klarar sig utan ledarskap.