Hävda att FN:s väldiga organisation för hjälp till palestinska flyktingar, UNRWA, behöver effektiviseras så rycker svenska socialdemokrater reflexmässigt ut till försvar för motsatsen. Nu senast är det Gun-Britt Andersson och Thomas Hammarberg som i separata repliker avvisar reformering av de strukturer som under 70 år varken bidragit till fred eller ett värdigt liv för palestinierna.

Som argument för status quo lyfter Andersson fram betydelsen av UNRWA:s arbete för mottagarnas välfärd. Hammarberg ser historiska kränkningar i samband med Israels tillblivelse som skäl för samma sak. Det säger sig självt att en FN-organisation med en årlig miljardbudget i dollar och tiotusentals anställda kortsiktigt skapar positiva effekter för mottagarna. På samma sätt är det uppenbart att de palestinska araberna genom åren utsatts för oförrätter. Inte minst från ett ledarskap som konsekvent förvägrat sin egen befolkning grundläggande mänskliga rättigheter.

Men debatten slutar inte där. Resultatet av UNRWA:s insatser måste granskas i relation till förmågan att bidra till fred och avsluta den underliggande konflikten. Min invändning i min debattartikel är att de långsiktiga effekterna av verksamheten i grunden är negativa. Genom systemet med ärvd flyktingstatus och orealistiska krav på återvändande minskar möjligheterna till dialog och en fredlig lösning. Att de palestinska flyktingarnas barnbarn, födda och uppvuxna i Jordanien eller Libanon, ska passiviseras i flyktingläger och livslångt vara beroende av bidrag är ovärdigt och omänskligt.

Att de palestinska flyktingarnas barnbarn, födda och uppvuxna i Jordanien eller Libanon, ska passiviseras i flyktingläger och livslångt vara beroende av bidrag är ovärdigt och omänskligt.

Den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid har visat att UNRWA cementerar det palestinska flyktingproblemet. I andra delar av världen bidrar FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, till arbete, utbildning och integration. Så borde även stödet till palestinierna utformas.

Hammarberg diskuterar möjligheterna till en lösning på den israelisk-palestinska konflikten, vilket är den centrala frågan. Men då går det inte att komma runt det faktum att palestinska ledare genom åren konsekvent sagt nej till framlagda fredsavtal. Det tydligaste exemplet, väldokumenterat av flera oberoende källor, är det avtal som Israel accepterade i Camp David år 2000. Konkret skulle det ha inneburit en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken med östra Jerusalem som huvudstad, samt fri rätt för flyktingar att återvända till det nybildade Palestina.

Många har genom åren försökt analysera faktorerna bakom palestiniernas nej. Professor Benny Morris, som av Hammarberg beskrivs som en respekterad historiker, tar upp ämnet i sin senaste bok, ”One state, two states”. Tänkvärt påpekar Morris att det är den islamistiska övertygelsen om ett religiöst förbud mot en judisk stat som i praktiken omöjliggör en tvåstatslösning. Såväl Hamas som Islamiska staten och al-Qaida har varit tydliga med detta och i boken konstateras att islamistisk övertygelse även förhindrar Fatahs ledare att avsluta konflikten.

Om ifrågasättandet av Israels existens och den palestinska ledningens ansvar råder dock tystnad från Thomas Hammarberg, Gun-Britt Andersson och andra socialdemokrater. Det är djupt beklagligt eftersom det palestinska folket varken är betjänta av extremism eller en FN-ledd organisation som permanentar ofrihet och misär.