SLUTREPLIK. Det tog oss en stund att återfinna våra tappade hakor när det visade sig att rapportförfattarna själva inte vågade stå för de egna resultaten, skriver Torbjörn Fagerström och Jens Sundström.
Man svär inte i kyrkan ostraffat, det visste vi från början och var därför bredda på en kraftig respons. Artur Granstedts och David Aronssons teser har bemötts väl i Kersti Linderholms inlägg. Gunnar Rundgren läxar upp oss för akademisk hybris men landar därefter i ett präktigt självmål. Marknaden och EU-stöden styr! utropar han. Visst, svarar vi, om ekobönder får drygt 4 kronor per liter för mjölken medan konventionella bönder får bara 2,40 så kommer allt fler bönder att gå över till eko, av just marknadsskäl. Vi drar därför, i vår hybris, resonemanget ett varv till. Om det nu är så, vilket Livsmedelsverkets rapport visar, att denna typ av prisskillnader inte svarar mot någon miljönytta, så är det dags att avveckla de stöd och den särbehandling som ger upphov till dem. Då styr marknaden tillbaka till en vetenskapsbaserad produktion.
Så långt dessa repliker, de var i stort sett väntade. Men det tog oss en stund att återfinna våra tappade hakor när det visade sig att rapportförfattarna själva, liksom en av deras kollegor, inte vågade stå för de egna resultaten. Vi var ursprungligen glada för att Livsmedelsverket (SLV) hade beställt en kunskapsöversyn som jämförde miljöpåverkan från jordbrukets olika produktionsformer. Det styrkte vår bild av att SLV värnar om ett vetenskapligt förhållningssätt. I vårt referat av rapporten i DN tog vi därför fasta på de vetenskapliga resultat som är odiskutabla, och vi vill passa på att berömma rapportförfattarna för den mycket illustrativa tabellen som vi återgav in extenso i DN. Den sammanfattar väl rapportens huvudbudskap: ekologiskt jordbruk och konventionellt, vetenskapsbaserat jordbruk presterar likvärdigt. Eller med andra ord: eko är inte nödvändigtvis synonymt med miljövänligt.
Vi drog alltså ett barmhärtighetens täcke över en del vetenskapligt mer tveksamma resonemang i rapporten. Främst bland dessa mindre genomtänkta resonemang står en tabell som vi tolkar som en eftergift till ekorörelsens gamla käpphäst att uttrycka miljöpåverkan per arealenhet i stället för per mängd producerad produkt. Eftersom ekojordbruket är mindre produktivt än det vetenskapsbaserade – det ger bara ungefär 70 procent så mycket skörd från ett hektar – är det inget konstigt med att det ofta ger en mindre påverkan per hektar.
Det är förstås ingen konst att sänka en verksamhets miljöpåverkan om man samtidigt tillåts sänka produktiviteten. Konsten är att sänka en verksamhets miljöpåverkan med bibehållen produktivitet. Tänk er att till exempel Volvo skulle basunera ut att de hade minskat sin miljöpåverkan till 70 procent per fabrik, och att de sedan förklarade att de hade gjort det genom att tillverka bara 70 procent så många bilar per fabrik som tidigare. Då skulle vi väl alla skaka på huvudet; om inte annat skulle vi förstå att miljöpåverkan bara hade flyttats någon annanstans, nämligen dit där de felande 30 procent av bilarna tillverkas. Men inom ekojordbruket går sådana reptrick hem.
Men vårt huvudargument mot att beräkna ekojordbrukets miljöpåverkan per hektar är ännu mer fundamentalt. Om man nu önskar uppnå miljönytta genom att sänka arealproduktiviteten till 70 procent finns det naturligtvis inga skäl att anta att just ekojordbrukets metoder för en sådan produktivitetssänkning skulle vara de bästa. Tvärtom är det mycket troligt att ett vetenskapsbaserat jordbruk som genom statliga subventioner ombads att bara producera i paritet med det ekologiska jordbruket, det vill säga cirka 70 procent av dagens vetenskapsbaserade jordbruk, skulle kunna leverera en betydligt större miljönytta än dagens ekojordbruk. Ekojordbrukets regelverk är helt enkelt inte optimerat för miljönytta.
Vi kan ta biologisk mångfald som exempel, där ju rapportförfattarna hävdar att vi inte har tagit hänsyn till den forskning som studerat produktionsmetodernas påverkan på den biologiska mångfalden. Många av dessa studier antyder att ekologisk produktion skulle vara bättre i det avseendet. Men vi hävdar att den verkligt relevanta jämförelsen ännu inte är gjord. Redan lärkrutor, utrymme för randgrödor, design av odlingslandskap - alla exempel på åtgärder som ryms inom dagens vetenskapsbaserade jordbruk – har förmodligen en mycket mer positiv inverkan på den biologiska mångfalden än de tistlar och annat ogräs som utgör basen för den ökade mångfalden i ekologisk odling. Och vi kan bara fantisera om vad som skulle hända om man dessutom sänkte produktiviteten till 70 procent och använde hela vetenskapens samlade kunnande för att optimera odlingslandskapet med avseende på biologisk mångfald.
Vi anade tidigt att författarna hade problem med sina resultat, som kanske inte stämde med deras förhandsförväntningar. Det tog påfallande lång tid innan rapporten offentliggjordes, och när det skedde smögs den ut under midsommarveckan på en undanskymd plats på SLV:s hemsida. Vi tar ansvar för de slutsatser som vi har dragit av rapportens resultat, men det är trist att författarna inte fullt ut vågar stå för de hårda data de presenterar.