Företrädare för Sverigedemokraterna skriver att public service-bolagen inte lever upp till saklighets- och opartiskhetskravet samt att de står för en onyanserad och osaklig nyhetsrapportering. De vill därför ”inrätta ett vetenskapsråd som går igenom granskningsärenden” så att ”olika nyanser och forskningsrön” kan belysas i de fall ett reportage anmäls till granskningsnämnden.

Som forskare inom klimatområdet kan man tro att vi skulle välkomna deras förslag. Men vår bild är att SD ofta inte baserar sina åsikter inom klimatområdet på vetenskaplig grund. Till exempel har partiet motsatt sig undertecknandet av Parisavtalet, uttryckt att SMHI bedriver lobbyism, som enda riksdagsparti avfärdat införandet av Sveriges klimatlag och tillsammans med andra broderpartier i EU utnämnt klimatförnekaren Václav Klaus till frihetshjälte.

För public service finns tydliga krav på opartiskhet, där det gäller att ”kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas på ett ensidigt sätt”. För saklighet gäller att ”inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas”.

Inom klimatfrågan råder det mycket stor enighet mellan forskare. En överväldigande majoritet ser ett stort klimathot och att Parisavtalet spelar en nyckelroll för att stödja det globala arbetet att fasa ut fossilsamhället. Målet att begränsa temperaturökningen till väl under två grader baseras på ett mycket stort antal vetenskapliga studier.

När det gäller klimatförändringarna finns därför inte två motsatta vetenskapliga parter som behöver likartat utrymme i bevakningen för att ge en balanserad bild av forskningsläget. Klimatfrågan kan inte heller ur vetenskaplig synvinkel anses vara kontroversiell. Som klimatforskare är vår bedömning att public service överlag haft en klimatbevakning som väl speglar vetenskapens slutsatser. Vad det gäller önskvärda, effektiva och prioriterade klimatåtgärder finns det däremot självfallet olika slutsatser inom forskarsamhället. Men spännvidden i den klimatpolitiska forskningen menar vi väl speglas i det offentliga samtalet, inte minst inom public service.

Vi undrar därför om de olika nyanser och forskningsrön som SD refererar till ska tolkas så att den nästan försumbara andelen forskare som ifrågasätter klimatvetenskapen (oftast forskare som själva inte verkar inom klimatrelaterad forskning) ska få sin röst hörd med samma tyngd som majoriteten av forskarna?

En nyligen publicerad studie i Nature visar att i USA intervjuas ofta klimatforskare samtidigt med klimatskeptiker för att på så sätt visa ”båda sidorna”, vilket ger intrycket av att det finns en jämn balans mellan klimatvetenskapen och de – ofta icke forskare – som har åsikten att klimathotet inte existerar.

Om SD menar allvar med sin vetenskapsbaserade granskningsprocess borde det innebära att de som ifrågasätter klimatvetenskapen på det sätt som SD gjort bör få mindre, och inte mer, utrymme.

Och om det ska införas ett vetenskapligt råd undrar vi vem som ska tillsätta det. Ska rådet tillsättas politiskt? Det vore i så fall mycket olyckligt. Det är avgörande för public service att det står fritt från politisk styrning, vilket självklart även gäller vetenskapsbevakningen.