Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-07 03:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/viktigt-att-politiken-inte-luckrar-upp-anstallningsskyddet-ytterligare/

Repliker

”Viktigt att politiken inte luckrar upp anställningsskyddet ytterligare”

SLUTREPLIK DN DEBATT 18/11. Vi har visat på en tydlig ökning av de mest otrygga formerna av tidsbegränsade anställningar. Detta är oomtvistat och ifrågasätts inte heller av Almegas Stefan Koskinen i hans replik. För att bryta trenden och i stället öka tryggheten i arbetslivet behövs starkare fackliga organisationer och att politiken inte tar ytterligare steg mot ett uppluckrat anställningsskydd, skriver German Bender och Mats Wingborg, Arena Idé.

Av dem med en tidsbegränsad anställning har allt fler en otrygg form av visstid. Det är den viktigaste poängen i den artikel vi skrev i vår debattartikel, liksom i den rapport som tankesmedjan Arena Idé publicerade samma dag.

Totalt sett är det i dag omkring 440.000 personer som har en tidsbegränsad behovsanställning, den mest otrygga anställningsformen. Det motsvarar nästan 60 procent av alla med en tidsbegränsad anställning på svensk arbetsmarknad. I rapporten visar vi att det skett en ökning av de mest otrygga anställningarna med 30 procent sedan 2005.

En konsekvens av detta är att allt fler personer i arbetslivet för det första inte vet när de ska arbeta nästa gång, för det andra inte vet om det över huvud taget blir en fortsättning på anställningen och för de tredje befinner sig i ett jobb där utsikterna att senare få en fast anställning är små. Som var och en kan förstå, ger det upphov till en konstant press och försämrar människors ekonomiska stabilitet, planering och familjeliv.

Detta leder inte bara till ökad ohälsa, utan även lägre facklig organisering – vilket i sin tur ytterligare försämrar de mest utsattas möjlighet att påverka sina arbetsvillkor. Men i rapporten visar vi också att den här utvecklingen inte slår lika mot alla. De allra mest otrygga jobben är särskilt vanliga inom sektorer som kommunal vård och omsorg, handeln, hotell- och restaurang mm. Det är också betydligt vanligare att arbetare, kvinnor, utrikes födda och unga har otrygga arbeten.

Såvitt vi förstår har Stefan Koskinen från arbetsgivarorganisationen Almega i sin replik egentligen ingen invändning mot denna verklighetsbeskrivning – utom möjligen att han till skillnad från oss inte ser utvecklingen som ett problem. Däremot hävdar Koskinen att vi blandar samman behovsanställningar med allmän visstidsanställning (ava). Han påstår rentav att vi hävdar att ”är att likställa med så kallade sms-anställningar”. Det stämmer inte.

Möjligen bygger Koskinens invändning på en missuppfattning om SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU). I SCB:s statistik redovisas ”Kallas vid behov/ava m fl” som en kategori. Det betyder inte att behovsanställning och ava är samma sak. I vissa fall kan visserligen behovsanställningar vara en konkret utformning av ava. Men i andra fall kan behovsanställningar vara nya former av anställningar som parterna kommit överens om i kollektivavtal. Även i dessa fall finns emellertid likheter mellan behovsanställningarna och ava, inte minst när det gäller otryggheten. Det är just därför SCB redovisar dem som en kategori.

Koskinen påpekar vidare att ava i dag ofta används när det i stället handlar om vikariat. Det innebär att de anställda får ett betydligt svagare juridiskt skydd, inte minst är det svårare för arbetsgivaren att avsluta ett vikariat. Om Koskinens uppgifter stämmer är det ett missbruk av regelverket som borde åtgärdas. I stället försvarar han det med att ava användas för att skapa en heltid när personer som jobbat deltid ska ersättas. I ett sådant fall vore det nog trots allt tryggare för den anställde att kombinera flera vikariat. Vi finner det dessutom särskilt alarmerande att missbruket med ava blivit vanligare inom offentlig sektor, där faktiskt finns möjlighet att med politiska beslut motverka otrygga tjänster.

Att reda ut missförstånd kring statistiken är viktigt. Den stora frågan är dock en annan. Vi har visat på en tydlig ökning av de mest otrygga formerna av tidsbegränsade anställningar. Detta är oomtvistat och ifrågasätts inte heller av Stefan Koskinen. Om vi kan enas om den bilden borde vi också kunna ta nästa steg och på allvar försöka svara på frågan: vad kan vi göra för att bryta trenden och i stället öka tryggheten i arbetslivet? Två viktiga svar på den frågan tror vi är starkare fackliga organisationer och att politiken inte tar ytterligare steg mot ett uppluckrat anställningsskydd.