Bo Rothstein: ”Viktigt våga presentera obekväma forskningsresultat” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Repliker

”Viktigt våga presentera obekväma forskningsresultat”

SLUTREPLIK DN DEBATT 11/2. När opinionsstormar drar fram är det inte forskarsamhällets uppgift att undergivet stämma in i hyllningskören. Den forskning som existerar sak presenteras även om den inte faller opinionen i smaken. När det gäller metoo har inte någon av mina tre kritiker visat att det svenska forskarsamhället i dessa avseenden höll måttet, skriver Bo Rothstein.

Det är inte helt enkelt att föra en diskussion med personer som inte läser vad man skriver utan väljer att klistra på sin motståndare ståndpunkter som denne aldrig fört fram. Lisa Stenberg skriver att jag jag efterlyst mer forskning om förekomsten av sexuella trakasserier. Sådan kanske behövs men något sådant står inte i min artikel om metoo. 

Vad jag efterlyst är att forskarsamhället måste våga lyfta fram de forskningsresultat som redan finns även om de inte stämmer överens med den för tillfället dominerande politiska uppfattningen. 

Inte heller har jag förnekat att kvinnor är mera drabbade än män, tvärtom skriver jag att ungefär en tredjedel av de som uppger sig blivit utsatta i den undersökning jag refererar är män. Det är emellertid horribelt och också i strid mot gällande lagstiftning att vi enbart skulle se till majoritetsgruppen av drabbade när vi försöker åtgärda ett viktigt samhällsproblem. I vår typ av demokrati har aven minoriteter och enskilda individer rätt till skydd. Skulle vi följa Stenbergs resonemang att bara uppmärksamma kvinnor när det gäller sexuella trakasserier skulle vi inte uppmärksamma kvinnliga mordoffer eftersom de är en klar minoritet (27 procent av de som mördades förra året enligt BRÅ). 

Att bara se till majoritetens nytta har som bekant en lång men dessvärre rätt dyster historia inom vänstern och jag hade hoppats att denna ”om man skall göra revolution måste man knäcka ägg” mentalitet var förpassad till historiens sophög men så är uppenbart inte fallet. Dessvärre är Stenberg inte ensam om att bortse från de män som blivit utsatta. Många av landets universitetsrektorer har uttalat sitt stöd för metoo med dess ensidiga fokusering på kvinnor utan att inse att de enligt både likabehandlingslagen och grundlagen har att beakta principen om allas likhet inför lagen.

Helena Streijffert skriver att jag bygger min analys på ”en enkätundersökning”. Om också hon läst vad jag skrivit skulle hon insett att så inte är fallet. Det rör sig om inte mindre än fem undersökningar utförda vid Göteborgs universitet, den första gjordes 2006 och den senaste 2015. 

Som jag skriver har motsvarande studier gjorts på andra liknande arbetsplatser, Till exempel Södertörns universitet och de visar på liknande resultat. Till detta kommer Arbetsmiljöverkets stora undersökning från 2015. SKL (Sveriges kommuner och landsting) har nyligen sammanfattat resultatet på sin hemsida där de skriver att ”två procent av alla anställda …. indikerar att de har utsatts för sexuella trakasserier från medarbetare eller chefer” under år 2015. Jag har fått många reaktioner på min artikel men inte någon har lyft fram ett resultat av omfattningen av den typ av sexuella trakasserier som #metoo rörelsen handlat om som skiljer sig från vad jag uppgett.

Streijffert menar vidare och jag är ”oinsatt” och ”teorilös” inom detta område. Andra än jag skall naturligtvis bedöma detta men låt mig ändå peka på att jag under sammanlagt 13 år varit huvudhandledare för tre doktorander som arbetat utifrån feministisk teori (varav en nu är professor, en är docent och en är vicerektor vid ett av landets större universitet). I samtliga de forskningsprogram som jag erhållit anslag för de senaste tjugo åren har ett gender-perspektiv ingått som en viktig del. 

Streijffert menar vidare att man skall se #metoo rörelsen med dess 64.000 undertecknare som ”en betydande social omvälvning i vår samtid”. Jag vill gärna hoppas att hon kommer att få rätt men skulle nog vara lite mer försiktig i min prognos då det inte alltid varit så att denna slags massmobiliseringar gett resultat. 

Några exempel: I början av 1960-talet gjordes ett upprop för bevarandet av kristendomsundervisningen i den svenska skolan vilket samlade in 2,1 miljoner! namnunderskrifter. Resultatet blev som bekant noll. Folkkampanjen mot kärnkraft lyckades driva fram en folkomröstning om kärnkraften 1980 där alla alternativ hade avveckling som mål. Den sida som vann hävdade att avvecklingen skulle ske på 25 år, vilket skulle varit 2005. Men än i dag pumpar åtta av de tolv kärnkraftsreaktorerna på. 

Hur mycket 64.000 undertecknare betyder är svårt att säga. Antalet kvinnor i det svenska arbetslivet är tre miljoner. Av de drygt 30.000 kvinnor som arbetar inom högskolesektorn i Sverige samlade akademikerupproret 2.400 namn.

Katharina Berndt Rasmussen (KBR) och jag är uppenbart eniga om mycket i denna sak. Det är naturligtvis riktigt att om man också tar med kränkningar som sker utanför arbetslivet så är siffrorna högre än två procent per år. Jag uppfattade dock att #metoo i huvudsak handlade om just kränkningar av överordnade eller kolleger. Men om vi accepterar KBR:s mycket breda definition av vad som skall räknas som sexuella trakasserier så har rimligen inte bara ”i princip alla kvinnor” utan med all sannolikhet också alla män någon gång i livet blivit utsatta.

Frågan är då hur långt man bör sträcka begreppet sexuella trakasserier. KBR vill inkludera också ”subtila härskartekniker och andra, till synes oskyldiga, företeelser”. Jag vill mena att det finns risker med en sådan ”begreppsstretching”. 

Den första är att den företeelse vi vill få grepp om med stor sannolikhet blir omöjlig att mäta. Och som KBR skriver måste vi kunna mäta för att hitta skillnader mellan bra och dåliga arbetsplatser för att på så sätt få grepp om vad som fungerar för att motverka denna företeelse. 

Det andra problemet är att vi riskerar att dra ett löjets skimmer över denna viktiga fråga om vi inkluderar vad som av de flesta uppfattas som just ”oskyldiga företeelser”. I början av min forskarbana var ”planering” ett centralt område och det föregick en stor diskussion om vad som skulle ingå i begreppet planering. Efterhand kom begreppet att utsträckas till varje form av målmedveten mänsklig handling. Då publicerade en av de ledande forskarna en artikel med titeln ”Om planering är allt så är det kanske ingenting”. i dag kan jag inte påminna mig någon statsvetarkollega som håller på med forskning om ”planering”.

Jag har själv alltid understrukit att visserligen måste all relevant kritik läggas fram, men det måste alltid göras på ett hövligt och civiliserat sätt. Likväl kan sådan kritik inte så sällan uppfattas som nedgörande och kränkande.

Ett tredje problem gäller den typ av arbete som KBR och jag har att utföra. I detta ingår som en stor del att bedriva kritisk granskning av kollegers vetenskapliga prestationer. Det handlar om våra forskningsseminarier, om utlåtanden till vetenskapliga tidskrifter, förlag och organ som finansierar forskning. Jag har själv alltid understrukit att visserligen måste all relevant kritik läggas fram, men det måste alltid göras på ett hövligt och civiliserat sätt. Likväl kan sådan kritik inte så sällan uppfattas som nedgörande och kränkande. 

Sträcker man ut begreppet ”sexuella trakasserier” så långt som KBR önskar fruktar jag att många inte kommer att våga lägga fram väsentlig kritik och då blir stora delar av det vetenskapliga arbetet omöjligt. På vissa håll har man försökt lösa detta genom att skapa forskningsmiljöer där bara likasinnade har tillträde och där följaktligen alla prisar vad alla gör, men jag tror att detta är en mycket dålig idé.

Min kritik byggde på uppfattningen att när opinionsstormar drar fram är det inte forskarsamhällets uppgift att undergivet stämma in i hyllningskören. I stället är uppgiften att presentera den forskning som existerar även om den inte faller opinionen i smaken och även påtala om det finns uppenbara lagstridiga eller logiska brister i argumentation. När det gäller metoo har inte någon av mina tre kritiker visat att det svenska forskarsamhället i dessa avseenden höll måttet.

DN Debatt.11 februari 2018

Debattartikel

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet:
”Felaktig tolkning av metoo riskerar att skada tilliten”

Repliker

Lina Stenberg, administratör #imaktenskorridorer och kommunikationschef Tankesmedjan Tiden:
”Vi vet tillräckligt om omfattningen av sextrakasserier”

Helena Streijffert, fil dr i sociologi, huvudsekreterare i flera statliga utredningar, aktiv i Kvinnornas akademiska förening:
”Oinsiktsfullt om kvinnofrigörelsen”

Katharina Berndt Rasmussen, forskare i praktisk filosofi:
”Metoo visar på en tillitsbrist i det patriarkala samhället”

Slutreplik från Bo Rothstein:
”Viktigt våga presentera obekväma forskningsresultat”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.