Det finns så mycket att säga om språkforskaren Lars Melins debattartikel att orden paradoxalt nog nästan inte räcker till, trots att de enligt Melin verkar vara alltför många. Melins ståndpunkt att begrepp som exempelvis dvärg, indian, idiot och handikapp inte behöver bytas ut är lika hårresande som hans förklaring därtill: att nya ord inte kan ändra på negativa förhållanden eller ”skyla över vare sig verkligheten eller de känslor som verkligheten väcker.” 

Som om verkligheten är oföränderlig och känslor en naturlag. Som om verkligheten av att leva med funktionsnedsättning sett likadan ut genom historien. Som om värdet av en människa sitter i betraktarens ögon.

Så är det givetvis inte. Ord blir laddade av sin tid och när samhället utvecklas behöver de också förnyas och bytas ut. Personer med rörelsenedsättning benämns inte längre invalider, av latinets invalid (utan styrka) eller engelskans invalid (utan värde), därför att alla människor i vår samtid har lika värde. Om något är detta en naturlag, att språket är i ständig förändring, oavsett vad språkpoliser, aktivister eller konservativa språkforskare säger.

Att språket skulle besitta en egen politisk kraft vill Melin inte kännas vid. När Handikappförbunden bytte namn till Funktionsrätt Sverige år 2017 och därmed bidrog med nyordet funktionsrätt till svenska språket var det för att koppla funktion till mänskliga rättigheter, till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Därmed ville vi ge ökad tyngd till vårt intressepolitiska arbete och skapa egenkraft för personer som lever med funktionsnedsättning. 

Vi ville bidra till att hos allmänhet och makthavare förändra bilden av personer med funktionsnedsättning – från svaga, passiva och behövande – till rättighetsbärare, med samma rättigheter som alla andra. Om att välfärd inte handlar om välgörenhet utan om rättigheter. Så vill vi driva på utvecklingen mot ett samhälle för alla, där den mänskliga mångfalden betraktats som berikande och inte som en belastning.

I dag pratar vår regering om funktionsrättspolitik och om personer med funktionsnedsättning, i stället för om funktionsnedsatta. Det ”nya” begreppet universell utformning benämns som en framkomlig väg mot ett samhälle där alla kan leva på så lika villkor som möjligt. Syftet med vårt namnbyte var följaktligen inte som Melin argumenterar att släta över eller kamouflera en existerande verklighet. Verkligheten går att förändra, uppfattningen om människor, om företeelser och om funktion som en förutsättning för ett fullvärdigt liv lika så.

Sen är det upp till var och en att definiera sig med vilket ord en tycker passar bäst. Men de som benämner andra människor i sitt arbete – i verksamhet, i politiken eller inom forskningen ska givetvis alltid uttrycka sig respektfullt och med alla människors lika värde för ögonen.

Även Funktionsrätt Sverige ser fram emot ett fortsatt berikande samtal om ordens betydelse.