Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

"Ridning mycket farligare än kampsporterna"

Onsdagen den 22 mars avlämnade regeringen en proposition om ett lagförslag som kan bli avgörande för många kampsporters framtid i Sverige. Att kampsportsutövande i likhet med annan elitidrott ibland kan vara förenat med risker är det få som argumenterar emot. Däremot finns goda skäl att syna det förslag som nu ligger på riksdagens bord i sömmarna. Förslaget innehåller en rad brister och rena faktafel. Går det igenom är den största risken för kampsporten och dess utövare att lagstiftningen missar målet och inte åstadkommer det som var syftet från början.

Sanningen är att kampsporter inte är mer skadedrabbade än många andra idrotter. Snarare gäller det motsatta. Dödsfall förekommer inte och frekvensen av hjärnskador är bevisligen lägre än i etablerade idrotter som exempelvis ishockey och ridsport. Ridsporten drabbas i snitt av fyra dödsfall om året, ändå finns ingen opinion för att förbjuda eller reglera den i motsvarande grad - vari ligger logiken? Svaret är att många har svårt att bortse från idrottens karaktär. Ridsport anses trevlig medan kampsport anses farlig. I båda fallen uppenbarligen på vaga grunder.

Närhelst skadefrekvensen i kampsporter diskuteras urartar det ofta i en debatt om moral. Under täckmanteln att utövarnas säkerhet ska stå i centrum argumenteras för förbud mot det mesta som innehåller moment och tekniker som riktas mot huvudet. Visst kan det låta logiskt, men om skaderisken fått styra skulle flera andra idrotter behöva förbjudas/regleras i konsekvensens namn.

Regeringen slingrar sig och påstår att den endast vill inrikta sig på det man kallar "farliga och extrema" sporter. Men denna ambition faller alltså platt när man granskar skadestatistiken. I stället sätter sig förbudsförespråkarna, med Bosse Ringholm i spetsen, till doms över vilka idrotter som är bra respektive dåliga för tusentals utövare. Man försvarar sig ofta med argumentet att den breda verksamheten inte påverkas om man "bara klipper topparna". Det är naivt, för utan eliten blir det nära nog omöjligt att upprätthålla bredden. För vem vill satsa på en idrott där det är förbjudet att bli bra?

Det är en allvarlig brist att ett lagförslag, som borde vara en saklig analys av risker och rimliga åtgärder för att minimera dem, är så genomsyrat av lösa antaganden och fördomsfulla moraliseranden. Kampmomentet kallas svepande för "uppsåtlig misshandel", vissa kampsporter refereras till som våldsbejakande, och ursprungligen lanserades lagförslaget i ett pressmeddelande som "förbud mot farliga kampsporter". Åsikten spikades alltså innan argumenten hörts. Vem vill inte förbjuda det som är direkt farligt?

Lagförslagets krav på arrangörer, tävlande och funktionärer vid tävlings- och uppvisningsverksamhet, visar på en grundläggande oförståelse för hur Kampsport-Sverige ser ut och är organiserat. Men det verkliga bekymret är att reglerna som fördelar ansvar i samband med tävlingsmatcher ställer orimliga krav på arrangören, tävlande och funktionärerna. Vid felaktigheter i lämnad information till myndigheten riskerar arrangören böter eller fängelse. Tävlande och funktionärer (dessa kan vara närmare hundra individer vid en normal tävling) måste personligen säkerställa att arrangören har ett giltigt tillstånd annars riskerar även de att straffas enligt lag. Det är givetvis i praktiken ohållbart.

Alla seriösa kampsportare i Sverige har intresse av ett sammanhållet regelverk för att se till att ingen anordnar matcher med bristande säkerhet. Som lagförslaget nu ser ut behöver det åtminstone förbättras i ett par viktiga avseenden:

Lagtexten måste bli mer neutral i tonen. Obelagda påståenden om att vissa idrotter skulle vara "farliga", "extrema" eller "våldsamma" hör inte hemma i en lagtext.

Regelverket ska inte styra idrotterna på detaljnivå. Sådan reglering ökar snarare riskerna för utövarna samtidigt som den röjer bristande sakkunskap. Kraven på hög säkerhet bör baseras på ett tydligt ramverk, läkarkontroller och noggranna uppföljningar.

Bestämmelserna om ansvar för arrangör, funktionärer och tävlande bör hållas på en realistisk nivå. Om kraven är svåröverblickbara och/eller överdrivet stränga blir det i praktiken omöjligt för ideellt arbetande klubbar och arrangörer att anordna tävlingar.

Kampsportarna själva välkomnar en vettig reglering inte minst för att motverka ett skamfilat rykte som skapats genom olika medier, moraliserande och fördomar. I stället tvingas de nu bekämpa ett lagförslag som motverkar sitt syfte, befäster diskriminering och cementerar en felaktig bild av kampsporten.

Ingen är mer mån om utövarnas säkerhet än de aktiva ledarna och idrottarna inom kampidrottsvärlden. Riksdagens ledamöter bör inse detta och tillhandahålla ett regelverk som snarare underlättar för kampsporten än anta en moraliserande lag som närmast lägger krokben för den.
ANDERS CARLBERG
Vd för Fryshuset (s),
LENA ADELSOHN LILJEROTH
Riksdagsledamot (m)
PETER PEDERSEN
Riksdagsledamot (v)
PETER ALTHIN
Riksdagsledamot (kd)
ANA MARIA NARTI
Riksdagsledamot (fp)
MATS SÖDERSTRÖM
Ordförande för Svenska Thaiboxningsförbundet
BRITT SOLBERG
Särskild utredare för Kampidrott i fokus
GEORGE STANKOVIC
Kommunikationsansvarig för Kampsportsfakta
AUGUST WALLÉN
Ordförande för Kampsortsektionen, Svenska Budo- och Kampsportsförbundet
MARKO ERVASTI
Chefredaktör för Fighter Magazine.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.