DN Debatt. ”Riksbanken måste sluta fixera enögt på inflationen”

År 2008 kollapsade Lehman Brothers. En global finanskris utlöstes, och i dess kölvatten följde en djup lågkonjunktur. Sannolikheten för att historien ska upprepa sig är dock låg.

Finanskrisen 2008 var följden av att finansinstitut hade paketerat om bolån med låg kreditvärdighet och sålt dem vidare som trygga. När bostadspriserna vände nedåt försvann basen för denna uppochnedvända pyramid av osäkra fordringar. Hela det finansiella systemet låste sig.

Många oroar sig nu för en ny finanskris. Men den här krisen är på sitt sätt enklare. En amerikansk bank, Silicon Valley Bank (SVB), underskattade effekterna av stigande räntor. Visserligen obehagligt. Men inga konstigheter, bara gamla vanliga, hederliga stats­obligationer som tappat i värde. Spridningseffekterna blir därför inte alls lika dramatiska som efter Lehman.

Problem i andra banker finns förvisso. Just nu darrar den schweiziska storbanken Credit Suisse. Men här rör det sig om en bank som under lång tid har brottats med sviktande lönsamhet och dåliga affärer. Banken är dessutom sannolikt för stor för att tillåtas gå under; på ett eller annat sätt lär den omstruktureras, med hjälp av myndigheterna.

Om rapporteringen är korrekt har Alecta förlorat mindre än 2 procent av sitt pensions­kapital. Men över 98 procent är kvar.

Effekterna på svensk ekonomi av den hittillsvarande oron blir inte stor. Alecta var visserligen storägare i SVB och förlorar när banken nationaliseras. Det är beklagligt. Men det gäller att ha sinne för proportioner. Om rapporteringen är korrekt har Alecta förlorat mindre än 2 procent av sitt pensions­kapital. Men över 98 procent är kvar.

De flesta pensionssparare som påverkas tycks vara relativt unga. Det är några decennier kvar tills de går i pension, och väldigt mycket hinner hända både i världsekonomin och med de svenska pensionerna till dess.

Även om kollapsen för SVB i sig inte utlöser någon global kris eller hotar svenska pensioner så är riskerna i världsekonomin betydande. Grundproblemet är att en snabb ränteuppgång har förändrat förutsättningarna för investeringar och sparande. Den som varit alltför optimistisk och trott på fortsatt låga räntor lider förluster. Det gäller amerikanska nischbanker såväl som svenska bostadsägare. Man kan tycka att detta borde vara väl känt och att investerare och låntagare borde ha lärt sig av tidigare kriser.

Men den här gången är det inte bara överoptimistiska låntagare som bär skulden. Även centralbankerna bör ställas inför skranket.

Under många år drev de en extremt expansiv penningpolitik som gjorde det lönsamt att ta på sig skulder. Inte nog med det: de meddelade också den lånetörstande allmänheten att de skulle fortsätta att hålla extremt låga räntor under flera år framöver. De kan därmed sägas ha invaggat befolkningen – och bankirerna, techbaronerna och fastighetsmagnaterna – i tron att det var riskfritt att låna.

Vilket var fel. När inflationen gick upp övergav centralbankerna de tidigare prognoserna och tryckte upp räntorna i snabb takt. Vilket nu skapar spänningar i det finansiella systemet och på fastighetsmarknaden.

I Sverige kan vi i efterhand se att Riksbanken haft alltför stor tyngd medan Finansinspektionen vägt för lätt.

En lärdom som centralbankerna bör ta till sig är att de inte enögt kan fixera på ett inflationsmål och ta i med våldsam räntepolitik – ned ibland, upp ibland – utan hänsyn till den finansiella stabiliteten.

Andra viktiga lärdomar är att centralbankerna inte kan lämnas ensamma. De behöver hjälp av andra myndigheter. I Sverige kan vi i efterhand se att Riksbanken haft alltför stor tyngd medan Finansinspektionen vägt för lätt. Dess tyngd bör ökas – alternativt bör Riksbanken och Finansinspektionen slås samman.

Så är det i flera andra länder. I USA har centralbanken Federal Reserve (Fed) ett stort ansvar för den finansiella stabiliteten. Som tydligt demonstrerats har detta dock inte varit tillräckligt. Ett skäl är att det amerikanska systemet för reglering av finansmarknaderna är annorlunda än i Europa.

Med en viss överdrift kan man säga att medan vi i Europa vill ha förebyggande regler om soliditet, kapitaltäckning med mera tillåter man i USA ett större utrymme för bankerna att ta risker. Det är bra för entreprenörskap, innovationer och tillväxt, är tanken. Det stämmer – men priset är att systemet då och då kraschar och att det kostar att lappa ihop det igen.

De brandkårsutryckningar som då görs blir sällan bra. Även i det paket som lanserats efter SVB:s haveri finns tveksamma inslag. Att insättnings­garantin retroaktivt gjorts mer generös kan medföra ökad oaktsamhet på sikt. Dessutom har Fed garanterat särskilda lån, på villkor som ter sig dubiösa. Låntagarna får som säkerhet ta upp värdepapper till ursprungsvärdet, även om marknadsvärdet har fallit.

Även om dylika åtgärder hjälper att lösa upp akuta knutar nu, skapar de nya problem på sikt. Därför bör regleringssystemet i USA bli mer förebyggande och långsiktigt.

Efter finanskrisen 2008 gjordes faktiskt försök att strama upp reglerna. De så kallade Dodd-Frank-lagarna flyttade regelsystemet en aning i riktning mot hur det ser ut i Europa. Men under Trumpadministrationen mjukades reglerna upp, framför allt för små och medelstora banker – vilket gav de effekter vi ser nu. Här bör USA skärpa sin bankreglering.

Sammanfattningsvis: SVB-haveriet ger nog inte i sig några svåra globala effekter. Men det bör föranleda en fördjupad diskussion bland centralbanker och tillsynsmyndigheter, dels om hur penningpolitiken ska ta större hänsyn till finansiell stabilitet, dels om hur finansregleringarna – i synnerhet i USA – bättre ska förebygga bankkrascher.