Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Riksdagen måste axla sitt ansvar för Riksrevisionen”

Ett tungt ansvar vilar på riksdagen. Att kontrollera utan att påverka oberoendet är en svår balansgång, men att abdikera är ingen lösning, skriver de två forskarna Louise Bringselius och Marja Lemne.
Ett tungt ansvar vilar på riksdagen. Att kontrollera utan att påverka oberoendet är en svår balansgång, men att abdikera är ingen lösning, skriver de två forskarna Louise Bringselius och Marja Lemne. Foto: Roger Turesson

Legitimitetsproblem. En majoritet av riksrevisorerna som verkat sedan 2003 har en bakgrund i regeringskansliet. Det innebär risker. Likaså är det problematiskt att revisionen saknar bred närvaro i landet. Och alltför täta växlingar inom verksamheten borgar inte för förtroende, skriver forskarna Louise Bringselius och Marja Lemne.

Det har varit många problemkantade år sedan Riksrevisionen bildades år 2003, men aldrig förr har kritiken varit så allvarlig som den som framförs i dag. De förhållanden som Dagens Nyheter har uppmärksammat tyder på allvarliga brister i det oberoende som är själva grundvalen för Riksrevisionens hela legitimitet – och det oberoende som också var ledstjärnan då myndigheten bildades.

Riksrevisionen ska vara medborgarnas ögon på makten. Myndigheten ska säkerställa att riksdag och medborgare får den information som krävs för att man ska kunna hålla ansvariga politiker och tjänstemän till svars för slöseri och andra missförhållanden. Därför är den statliga revisionen en fråga av största vikt också för den breda allmänheten och det är viktigt att de problem som DN:s granskning har påvisat nu följs av en grundlig diskussion och konstruktiva förändringar. I det sammanhanget finns det anledning att lyfta fram det ansvar som riksdagen har som huvudman för myndigheten. Vi menar att riksdagen behöver axla detta ansvar på ett betydligt tydligare sätt.

För att inte riskera att påverka Riksrevisionens oberoende har riksdagen hållit sig på betydande avstånd från verksamheten sedan bildandet. Därför var det kanske ingen slump att det var Dagens Nyheter och inte konstitutionsutskottet, som man annars hade kunnat förvänta sig, som blottlade missförhållanden. Att kontrollera utan att påverka oberoendet är en svår balansgång, men att abdikera är ingen lösning.

Det krävs att man erkänner att personalpolitiken hänger tätt samman med granskningens oberoende. Det är inte bara riksrevisorernas oberoende som ska säkras, utan också revisorernas.

Som jämförelse kan det noteras att Riksbanken – en annan av riksdagens oberoende myndigheter – på riksdagens initiativ har utvärderats med hjälp av utländska experter. Dessa utvärderingar har inte ansetts inskränka Riksbankens oberoende.

I det följande nämner vi tre av de aspekter som bör lyftas upp till diskussion framöver och som riksdagen bör engageras i.

Foto:

Riksrevisorernas profil
Den svenska riksrevisionsmodellen innebär att riksrevisorerna har mer makt än riksrevisorerna i många andra länder. En majoritet av de tio riksrevisorer som verkat sedan 2003 har en bakgrund i regeringskansliet (Bringselius & Lemne, kommande publikation). Det är en bra skola som borgar för god kunskap om hur politiken fungerar, men innebär också risker, då man kan komma att granska tidigare kollegor samt resultat av arbete som man själv har varit med om att genomföra. Man kan också reflektera kring skillnader i arbetssätt och kultur mellan förvaltning och politik. Susanne Ackum var den första riksrevisor som hade en partipolitisk bakgrund i närtid (som statssekreterare i regeringskansliet), något som skulle ha varit otänkbart för tio år sedan. Det är inte självklart att det är ett problem, men frågan är alltför stor och viktig för att inte föregås av en bred och öppen diskussion.

Foto:

Riksrevisionens lokalisering
Regering, riksdag och deras myndigheter präglas av ett ganska begränsat nätverk av människor som cirkulerar mellan myndigheterna huvudsakligen i Stockholm. Detta har fördelar, men medför också risker, vilket har framgått av DN:s granskning. Genom att lokalisera delar av effektivitetsrevisionen till andra håll i landet skulle man kunna rekrytera välmeriterade riksrevisorer samt även revisorer som står friare från detta nätverk. Effektivitetsrevisionen är den typ av revision som tenderar att anses mest politiskt kontroversiell. Med sådan närvaro på fler platser i landet skulle man också kunna öka den statliga revisionens legitimitet nationellt. Ett liknande initiativ med omlokalisering av statliga myndigheter från Stockholm till andra delar av landet har inletts av den nuvarande regeringen.

Foto:

Riksrevisionens organisation och revisionens inriktning
Genom åren har nytillträdda riksrevisorer flera gånger velat ändra verksamhetsinriktning, organisation och analysmetoder. Även kompetenskraven för mellanchefer och revisorer har ändrats och chefstjänstemän har nyrekryterats. Många gånger är förändringar av godo för verksamheten, men alltför täta växlingar på dessa områden leder till en ryckighet som inte borgar för kontinuitet och förtroende. Riksrevisionen har länge dragits med problem med misstroende mellan riksrevisorer och medarbetare, som gör att det krävs varsamhet och lyhördhet i ledarskapet för att skapa en mer positiv organisationskultur.

Det krävs också att man erkänner att personalpolitiken hänger tätt samman med granskningens oberoende. Det är inte bara riksrevisorernas oberoende som ska säkras, utan också revisorernas. Därför är det särskilt problematiskt när man rundar gällande lagar och regler för att kunna rekrytera vänner. Sådant får aldrig vara acceptabelt. Revisionen ska heller inte kunna påverkas genom lön, befordran eller annan förmån.

Till organisationsaspekterna hör även frågan om det tredelade ledarskapet – en modell vars styrkor och svagheter kan diskuteras. I varje fall har det inte förhindrat dagens problem.

Ett tungt ansvar vilar nu på riksdagen, som är Riksrevisionens huvudman, och framför allt på konstitutionsutskottet. Det räcker inte att de utser riksrevisorerna (dessutom i en förvånansvärt sluten process), utan man måste också ta ett större ansvar framöver, för övergripande styrning och kontroll av Riksrevisionens verksamhet och riksrevisorernas agerande.

Riksrevisionen genomgår en större kris än någonsin. Myndigheten behöver formas till en betydligt mer stabil konstruktion än vad som har varit fallet under de 13 år som har gått sedan dess bildande. Därför krävs i dag strukturella förändringar och en bred överenskommelse mellan partierna om vägen framåt. Det är viktigt att man tillsammans med Riksrevisionen återerövrar förtroende och legitimitet, inte minst hos medborgarna. Riksrevisionen ska vara medborgarnas ögon på makten, men det var medier som uppmärksammade hur grumliga dessa ögon blivit – inte riksdagen, trots att riksdagen ansvarar för att säkerställa att dessa ögon är skarpsynta och pennan vässad.

DN Debatt. 13 juli 2016

Debattartikeln
Forskarna Louise Bringselius och Marja Lemne:
”Riksdagen måste axla sitt ansvar för Riksrevisionen”

Repliker
Louise Bringselius och Marja Lemne:
”Oberoendet inte ett frikort”
Gunnar Axén, ledamot i Riksrevisionens styrelse 2003–2006:
”Överväg öppna utfrågningar av kandidater” 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.