Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 17:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/riksdagen-maste-saga-nej-till-eu-avtalet-med-kuba/

DN Debatt

DN Debatt. ”Riksdagen måste säga nej till EU-avtalet med Kuba”

Fidel Castro och hans revolutionstrupper marscherade den 2 januari 1959 in i Havanna. Dagen innan hade de tagit makten i landet efter att diktatorn Fulgencio Batista y Zaldivar flytt.
Fidel Castro och hans revolutionstrupper marscherade den 2 januari 1959 in i Havanna. Dagen innan hade de tagit makten i landet efter att diktatorn Fulgencio Batista y Zaldivar flytt. Foto: TT

DN DEBATT 1/1. I vår ska riksdagen rösta om det avtal om politisk dialog, utvecklingsbistånd och handel som EU och Kuba tecknade i slutet av 2016. Några av Kubas mest kända och öppna demokratiaktivister, med skilda ideologiska och strategiska ståndpunkter, är eniga: den svenska riksdagen bör rösta nej till avtalet, skriver företrädare för Civil Rights Defenders.

Rätta artikel

I vår ska riksdagen rösta om det avtal om politisk dialog, utvecklingsbistånd och handel som EU och Kuba tecknade i slutet av 2016. Vi har frågat några av Kubas mest kända och öppna demokratiaktivister, Tania Bruguera, Manuel Cuesta Morúa, Rosa Maria Payá och Antonio Rodiles om hur riksdagen bör rösta. De skiljer sig åt såväl ideologiskt som strategiskt, men säger i denna fråga samma sak: den svenska riksdagen bör rösta nej till avtalet.

Det har snart gått fem år sedan EU och den kubanska regeringen inledde förhandlingarna om avtalet. Samtidigt öppnade flera av medlemsstaterna i EU, USA och Kanada också upp dörrarna för den kubanska regeringen. EU:s förhoppning var att stärka relationen med Kuba för att stödja ”reformprocessen”, samt föra en ”människorättsdialog” med regeringen.

I dag firar den kubanska regeringen 60 år vid makten. Den 1 januari 1959 tog Fidel och Raúl Castro och en grupp gerillaledare makten tack vare en våg av revolutionär entusiasm. Sedan dess har kubanerna aldrig haft sina medborgerliga och politiska rättigheter garanterade, och aldrig i demokratiska val fått säga sitt om vem som ska styra landet. Bakgrunden till den nyväckta entusiasmen för det kubanska ledarskiktet de senaste åren var några mindre reformer av den kubanska ekonomin efter att Raúl Castro blev president 2008:

Småföretagandet förenklades i vissa branscher, utländska investeringar underlättades inom framförallt turismen, kubanerna fick köpa mobiltelefoner och datorer, internet började byggas ut, och försäljning av hus och bilar tilläts. 2013 tog regeringen även bort kravet på att kubaner behöver tillstånd för att resa utomlands.

Med dessa i sammanhanget blygsamma reformer, som inte ifrågasatte det politiska eller ekonomiska system som byggts sedan 1959, satte Raúl Castro bilden av att något höll på att förändras på Kuba och att landet öppnade sig mot omvärlden. Men sedan omvärlden inlett samarbeten och förhandlingar har reformerna stannat av och i många fall dragits tillbaka.

Civil Rights Defenders menar att riksdagen ska skicka budskapet till Havanna att det inte blir något avtal förrän den kubanska regeringen har tagit tydliga steg mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

På Kommunistpartiets kongress i april 2016, bara veckor efter att Barack Obama besökt landet och förhandlingarna med EU avslutats, slog man fast att inga nya ekonomiska reformer var på väg.

Sedan dess har situationen för människorättsförsvarare på ön också allvarligt förvärrats. Hela organisationer som Cubalex och Hablemos Press har tvingats i exil. De demonstrationer som Damas de Blanco (Kvinnor i vitt) och flera andra organisationer höll efter söndagsmässan under många år för de politiska fångarna har helt omöjliggjorts. Varje helg väntar poliser utanför deras hem för att gripa dem som försöker gå till kyrkan.

Organisationen UNPACU i Santiago på östra Kuba kunde under flera år samla hundratals personer till protester på söndagarna, men beskrev när Civil Rights Defenders besökte dem för ett år sedan att de nu inte kan lämna sina hem utan att förföljas och riskera att gripas. I maj dömdes tre av UNPACUs medlemmar till två och ett halvt år i fängelse för ”social farlighet”, vilket innebär att de döms i förebyggande syfte, det vill säga innan de begått ett brott. De tre hade i juli 2017 ställt sig vid katedralen i Santiago med lakan med krav på frihet.

Polisnärvaron utanför människorättsförsvararnas hus har inneburit att Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning, CCDHRN, de senaste åren registrerar betydligt färre godtyckliga gripanden på politiska grunder. Aktivisterna lämnar helt enkelt inte sina hem. I början av 2016 var det 1400 i månaden när protesterna var som starkast. I år är det 200–300 i månaden. Samtidigt har antalet politiska fångar i CCDHRNs register ökat från 71 i juni 2015 till 120 i juni i år.

I skydd av de nya relationerna med omvärlden och det hårdare förtrycket har den generation revolutionärer som tog makten 1959 tillsammans med Raúl och Fidel Castro kunnat påbörja överlämnandet av styret till sina politiska arvtagare. Vid partikongressen i april 2016 förklarade Raúl Castro att syftet med generationsväxlingen inte var förändring, utan att skapa förutsättningar för att den ekonomiska och politiska ordningen ska bestå.

Några månader senare överlämnade han också sitt politiska testamente, utkastet till en ny konstitution. Den innebär dock inte steg mot ett mer demokratiskt Kuba, utan beskriver samma enpartistat men med delvis andra ord.

De nya relationerna, det generösa EU-avtalet och människorättsdialogerna har inte lett till någonting positivt för det kubanska folket. Istället har den kubanska regeringens självförtroende stärkts. Det finns inget som tyder på att den eller dess representanter är intresserade av att lyssna på argument om mänskliga rättigheter.

I mitten av oktober ställde sig den kubanska FN-ambassadören Anayansi Rodríguez Camejo och ytterligare ett tiotal kubanska och bolivianska diplomater upp på ett seminarium om politiska fångar på Kuba i FN-skrapan i New York och skrek och slog i bänkarna i över en timme för att förstöra mötet. Panellisterna läste upp sina presentationer men det var omöjligt för publiken att höra vad de sa och lika svårt att ställa frågor.

När Manuel Cuesta Morúa, Rosa Maria Payá och Antonio Rodiles de senaste åren hållit seminarier på de interamerikanska toppmötena, som samlar regeringsdelegationer från länderna i regionen, har den kubanska regeringens representanter betett sig på samma sätt. Regeringen accepterar ingen som helst kritik, eller att det skulle finnas en legitim opposition.

Under förhandlingsprocessen innan avtalet undertecknades och tiden efter, har EU därför inte haft ett enda öppet och formellt möte med kubanska människorättsförsvarare om hur de ser på avtalet och EU:s relationer med den kubanska regeringen. EU vågar inte eftersom det skulle störa relationen.

EU har på fem år alltså inte lyckats övertyga vare sig den avgående eller den tillträdande maktgenerationen om några förändringar. Däremot har Kuba lyckats med flera politiska segrar gentemot EU. I samband med att avtalet undertecknades, avskaffade EU den ”gemensamma ståndpunkt” gällande Kuba som antogs 1996 och som tydligt sa att målet med EU:s relationer till Kuba var ”pluralistisk demokrati”. Det målet är nu borta. Det finns inga krav på förändringar av det politiska systemet i avtalet. I stället skriver EU i sin rapport om läget för demokrati och mänskliga rättigheter i världen, att ”Kuba är en enparti-demokrati, i vilken val genomförs till kommunal, provin­siell och nationell nivå”.

Civil Rights Defenders ställer sig bakom kraven från de kubanska människorättsförsvararna ovan om att EU:s Kuba-avtal inte ska godkännas, och menar att riksdagen ska skicka budskapet till Havanna att det inte blir något avtal förrän den kubanska regeringen har tagit tydliga steg mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Om riksdagen godkänner avtalet, kommer det tolkas av den kubanska regeringen som att den kan fortsätta göra vad som helst mot sina medborgare utan att omvärlden reagerar.